| Referat av | Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Andens fenomenologi. |
| Översättning | Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein, Thales, Stockholm, 2008. |
| Originalets titel | System der Wissenschaft. Erster Tiel, Die Phänomenologie des Geistes. |
| Först utgiven | Joseph Anton Goebhardt, Bamberg och Würzburg, 1807. |
Inledningen (§§ 73–89), stycke 79
I föregående stycke 78 såg vi Hegel säga, att den framställning av det naturliga medvetandet, som Hegel menar att resten av Andens fenomenologi är, kommer att visa att det naturliga medvetandet snarare än kännandes eller vetandes en natur eller ett i-sig, dvs. snarare än i sig eller reellt vetande, är ”endast vetandets begrepp, eller icke reellt vetande” (kursiv ej i orig.). Längre ner i stycke 78 kallar Hegel detta bevisande för ”den medvetna insikten i det framträdande vetandets osanning”.
I början av stycke 79 ger Hegel nyssnämnt bevisande eller inseende de nya namnen ”framställningen av det icke sannskyldiga medvetandet i dess osanning”, ”negativ rörelse” och ”negation”. Hädanefter använder föreliggande referat av stycke 79, ordet negation.
Om det naturliga medvetandets negation säger Hegel i den andra till sjunde meningen av stycke 79, att den går att uppfatta på ett av två sätt: ensidigt respektive ej ensidigt.
Med att uppfatta negationen ensidigt, dvs. som inget annat än, eller endast, ”en […] negativ rörelse”, menar Hegel att uppfatta den som bevisandes att det absoluta överhuvudtaget (i allmänhet, som sådant, egentligen, i sig) inte går att veta.
Med att uppfatta negationen ej ensidigt, dvs. som inte endast en negativ rörelse, menar Hegel att uppfatta den som bevisandes inte att det absoluta överhuvudtaget inte går att veta, utan endast att det absoluta inte går att veta för den form av det naturliga medvetandet som negationen är en negation av.
För att klargöra nyssnämnd skillnad ska vi återgå till exemplet från vårt referat av stycke 78 (se därför först detta inlägg).
Lynda, närmare bestämt hennes undervisande på egen hand av en grupp barn vid en amerikansk grundskola, förutsatte till en början inget annat än att barn är i sig motiverade att lära sig det som en lärare i skolan försöker lära dem (hädanefter att barn är i sig motiverade). På detta svarade de barn som Lynda undervisade inte med att försöka lära sig, utan med att leka och bråka, dvs. på ett sätt som förutsätter att barn inte är i sig motiverade. För att barnen på hennes undervisning svarade så, tvingades Lynda börja ställa krav på deras uppförande, och med olika medel – såsom nära övervakning och tillrättavisningar – tvinga dem att leva upp till kraven.
För Lynda var svaret på hennes undervisning från de av henne undervisade barnen (lek och bråk), och hur hon på detta svar svarade (med att börja avtvinga barnen koncentration), ett bevisande och hennes eget erkännande i handling av förutsättningen eller sanningen, att barn snarare än i sig motiverade (naturligt fallna att lära sig saker), är i sig omotiverade (naturliga fallna att slippa lära sig saker). Detta är detsamma som att Lynda uppfattade den negation av förutsättningen att barn är i sig motiverade, som barnens svar och hennes svar på detta var, ensidigt.
Vi betraktare av Lyndas praktikerfarenhet kan dock se, att det att vara inte i sig motiverad, inte nödvändigtvis är detsamma som att vara i sig omotiverad. Närmare bestämt kan vi se att händelsen att en grupp skolbarn inför en undervisande lärare mest leker och bråkar (hädanefter är omotiverade), inte nödvändigtvis beror på och bevisar att barn i allmänhet (överhuvudtaget, egentligen, naturligen, i sig) är omotiverade. Utan att händelsen lika gärna kan bero på att barnens lärare undervisar dem på t.ex. ett sätt som förutsätter inget annat än att de är i sig motiverade1, och att den (händelsen) därmed bevisar inget annat än att barn är omotiverade för den lärare som om barn förutsätter inget annat än att de är i sig motiverade. Att se på händelsen så är att uppfatta den negation av förutsättningen att barn är i sig motiverade som händelsen är, ej ensidigt.
I den sjunde meningen av stycke 79 säger Hegel att, ”när resultatet [dvs. det naturliga medvetandets negation] [...] uppfattas som det i sanning är, som bestämd negation [dvs. ej ensidigt], har därmed omedelbart en ny form framsprungit, och i negationen har den övergång utförts genom vilken fortskridandet genom den fullständiga serien av gestalter ger sig av sig självt”.
Med det menar han följande. Den negation av dess framträdelse eller vetande av det som är (hädanefter vetande, jfr. Lyndas föreställning om lärararbete / vetande hur barn i sig är), som det naturliga medvetandets framställning i varje steg kommer att vara, och som kan uppfattas ensidigt eller ej ensidigt, är det möjligt att det naturliga medvetandet självt uppfattar ej ensidigt. Om det gör det, dvs. om det uppfattar negationen av dess vetande som en negation inte av vetande i allmänhet eller i sig (inte som obestämd negation), utan av endast det specifika eller bestämda vetande som det självt är, så är detta bestämda vetande inte längre vad det naturliga medvetandet självt är, utan endast vad det har varit. Detta eftersom dess uppfattande av negationen ej ensidigt, som bestämd negation, är detsamma som dess framträdelse eller vetande av det som är igen, fast i en ny, högre form. En form som vet det som är (eller varat) på ett sätt som förutsätter eller håller för sant, att varat är på samma sätt som dess nyligen gjorda erfarenhet av det självt har visat att det naturliga medvetandet är. Och som, när man framställer den, dvs. prövar formen på dess föremål, även den visar sig vara ”endast vetandets begrepp, eller icke reellt vetande” (§ 78), med innebörden att framställningen har varit ifrågavarande forms negation, möjlig att uppfatta ensidigt eller ej ensidigt. Och så vidare genom hela den serie former (gestalter eller sätt att förutsätta), som är det naturliga medvetandets bearbetning eller bildning till vetenskapen.
- Att undervisa en grupp skolbarn på ett sätt som förutsätter inget annat än att barn är i sig motiverade, ska här förstås som en undervisning som ger sitt föremål, de undervisade barnen, mer eget ansvar för att försöka lära sig det som deras lärare har i uppdrag att lära dem (nämligen det som en av politiker och myndighetstjänstemän fastslagen kursplan säger att ifrågavarande barn ska undervisas), än vad de är mogna för. (Jfr. de upprättanden av på förhand bestämda inlärningssituationer i vilka barnen på egen hand får upptäcka lärdomar som deras lärare har laddat situationerna med, vilken Lyndas undervisning av en grupp barn vid en amerikansk grundskola i ett första skede var detsamma som – se föregående inläggs exempel.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar