Andens fenomenologi, inledningen, stycke 75

Referat av	Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Andens fenomenologi.
Översättning	Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein, Thales, Stockholm, 2008.
Originalets titel	System der Wissenschaft. Erster Tiel, Die Phänomenologie des Geistes.
Först utgiven	Joseph Anton Goebhardt, Bamberg och Würzburg, 1807.

Föregående stycke 74
Inledningen (§§ 73–89), stycke 75

I stycke 74 konstaterade Hegel avslutningsvis, att ”det som [han kallar] fruktan för misstaget”, genom att (”som sanning”) förutsätta eller anta föreställningen att det absoluta är något annat än kunskapen, men att kunskapen ändå kan vara sann (se föregående inlägg, andra punktlistan, punkt 3), ”snarare ger sig tillkänna som fruktan för sanningen”.

I den första meningen av stycke 75 säger Hegel att ”[d]etta”, dvs. det han konstaterat, ”är en konsekvens av att endast det absoluta är sant, eller att endast det sanna är absolut”. Med det menar han, att den meningslösa självklarheten endast det absoluta är sant, endast det sanna absolut, är det enda som vetenskapen förutsätter och kan avfärda fruktan för misstaget (för att snarare vara ”fruktan för sanningen”) med hänvisning till.

Sammanfattningsvis kan vi säga att Hegel härmed, hos de två föreställningarna fruktan för misstaget och vetenskapen, har identifierat den väsentliga skillnaden

• att fruktan för misstaget, dvs. förfarandet att låta varje försök att framställa kunskapen om varat i sig föregås av ett försök att tala om vad kunskapen i sig är, förutsätter att varat i sig är något annat än kunskapen i sig;
• medan vetenskapen, dvs. förfarandet att försöka framställa kunskapen om varat i sig utan att först ha talat om vad kunskap i sig är, inte förutsätter att varat i sig är något annat än kunskapen i sig (utan endast den meningslösa självklarheten att endast det absoluta är sant, endast det sanna absolut).

I resten av stycke 75 föreställer oss Hegel hur fruktan för misstaget inför vetenskapen försöker lösa det problem, som dess förutsättande av den oprövade föreställningen att varat i sig är något annat än kunskapen i sig ger den, samt hur dessa försök för den förutsättningslösa vetenskapen bara är ”tomt prat” som ”leder fram till en grumlig skillnad mellan ett absolut sant och något som är sant på ett annat sätt”.

Nästa stycke 76

Andens fenomenologi, inledningen, stycke 74

Referat av	Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Andens fenomenologi.
Översättning	Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein, Thales, Stockholm, 2008.
Originalets titel	System der Wissenschaft. Erster Tiel, Die Phänomenologie des Geistes.
Först utgiven	Joseph Anton Goebhardt, Bamberg och Würzburg, 1807.

Föregående stycke 73
Inledningen (§§ 73–89), stycke 74

I föregående stycke 73 såg vi hur Hegel beskrev en filosofisk föreställning som han först kallade ”naturlig” och sedan för en ”oro” för att hamna i misstag. Enligt Hegel säger föreställningen

• att filosofins syfte är kunskapen om, eller vetandet av, det absoluta (sanningen, det som är i sig); och
• att varje försök att framställa eller förvärva denna kunskap, först måste tala om vad kunskapen är i sig (snarare än vad den är skenbart, för oss).

I den första meningen av stycke 74, föreställer oss Hegel hur nyssnämnd ”oro för att hamna i misstag” avfärdar eller misstror (”sätter en misstro i”) en annan föreställning. Den andra föreställningen är en föreställning som försöker göra just det, som oron för att hamna i misstag säger att en filosofisk föreställning inte kan göra, nämligen framställa kunskapen om varat i sig (det absoluta, sanningen, det som är i sig) utan att först ha talat om vad kunskapen i sig är. Hegel kallar denna andra föreställning för ”den vetenskap som utan dylika [läs den naturliga föreställningens eller orons] betänkligheter tar uti med det egentliga verket och verkligen skaffar sig kunskap” (hädanefter vetenskapen).

På vad stöder oron för att hamna i misstag (eller ”fruktan för att göra misstag”) sitt avfärdande av vetenskapen? Jo på de redan (i stycke 73) nämnda föreställningarna (förutsättningarna, antagandena, tankarna, idéerna, påståendena, utsagorna)

1. kunskapen är ett medel (föreställningen om ”kunskapen som ett verktyg eller medium”); 
2. vi är något annat än kunskapen (föreställningen om ”en skillnad mellan oss själva och denna kunskap”;
3. det absoluta (varat i sig, sanningen) är något annat är kunskapen, vilken ändå kan vara sann (föreställningen ”att det absoluta står på den ena sidan och kunskapen på den andra sidan, för sig och skild från det absoluta men ändå något reellt, […] likväl […] sannfärdig”).

Hegel konstaterar att dessa föreställningar är oprövade. Med det menar han att vetenskapen har lika goda skäl att godta dem, som fruktan för att göra misstag har att godta den motsatta föreställning, vilken vetenskapens försök att framställa kunskapen om varat i sig förutsätter – nämligen föreställningen att vi kan framställa kunskapen om varat i sig utan att först ha talat om vad kunskapen i sig är. Om alltså fruktan för att göra misstag till vetenskapen säger, ”ditt försök att framställa kunskapen om varat i sig utan att först ha talat om vad kunskapen i sig är, är ett misstag”, kan vetenskapen med lika stor rätt svara: ”tvärtom är det ditt försök att tala om vad kunskapen är i sig innan du försöker framställa kunskapen om varat i sig, som är ett misstag”.

Slutligen konstaterar Hegel att ”det som [han kallar] fruktan för misstaget”, genom att förutsätta föreställningen att sanningen är något annat än kunskapen, men att kunskapen ändå kan vara sann (se punkt 3 i listan ovan), ”snarare ger sig tillkänna som fruktan för sanningen”.

Nästa stycke 75

Andens fenomenologi, inledningen, stycke 73

Referat av	Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Andens fenomenologi.
Översättning	Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein, Thales, Stockholm, 2008.
Originalets titel	System der Wissenschaft. Erster Tiel, Die Phänomenologie des Geistes.
Först utgiven	Joseph Anton Goebhardt, Bamberg och Würzburg, 1807.

Inledningen (§§ 73–89), stycke 73

Hegel inleder Andens fenomenologi med att beskriva en föreställning. En föreställning som på Hegels tid dominerade filosofin. Därför kallar Hegel den för ”naturlig”. Föreställningen säger

• att filosofins (eller vi filosofers, vårt) syfte är ”den verkliga kunskapen om det som i sanning är”; och
• att vår möjlighet att förverkliga vårt syfte beror på om vi först lyckas besvara frågan (”klargöra”) vad kunskapen är i sig (egentligen, verkligen, i sanning).

I en bisats inskjuter Hegel att denna föreställning förutsätter

• att kunskapen är ett verktyg eller medium (”medel”) genom vilket vi kan framställa eller få tillgång till ”det absoluta” (vilket är en synonym till ”det som i sanning är”).

I styckets andra mening övergår Hegel till att kalla den naturliga föreställningen för en ”oro”. Och han anger två omständigheter som ”förefaller” underbygga eller motivera den.

Den ena är möjligheten att kunskapen är på förhand uppdelad i olika slag. I så fall är det möjligt i sin tur, att ett visst slag förverkligar filosofins syfte bättre än alla andra, och att vi som vill förverkliga syftet riskerar att välja fel. (Vi kan jämföra med företeelsen sinnligt verktyg, uppdelad i verktygs-slagen spade, hammare, yxa, etc., och sanningen att vi, om vi ville fälla träd, borde välja yxan och inte hammaren.)

Den andra omständigheten gör gällande möjligheten att kunskapen överhuvudtaget (i olika slag uppdelad eller ej), är en på förhand avgränsad förmåga (”en förmåga av bestämd slag och omfång”). Om kunskapen har på förhand bestämda gränser, och vi som vill förverkliga filosofins syfte inte först identifierar dem (”bestämm[er] [kunskapens] natur och gränser”), är det möjligt att vi kommer att inbilla oss att vi vet något som egentligen, p.g.a. vad kunskapen egentligen är, inte går att veta. (Här är det svårare att hitta en klargörande jämförelse. Svårt att föreställa sig hur, om kunskapen var som förmågan att använda en yxa, dvs. begränsad till förverkligandet av endast vissa syften – fälla träd, hugga ved, etc. –, och vi inte visste detta, vi efter ett försök att med yxhugg förverkliga ett annat syfte, t.ex. laga en trasig stol, med stolen slagen i flisor ändå skulle inbilla oss att vi med yxhugg kunde laga trasiga stolar.)

I styckets tredje mening föreslår Hegel att oron för att välja fel slags kunskap eller missta sig på kunskapens möjlighet (hädanefter oron för att hamna i misstag), är fördömd att dra slutsatsen (”förvandlas till övertygelsen”), att förverkligandet av filosofins syfte (”att genom kunskapen […] förvärva det som är i sig åt medvetandet”), är omöjligt.

I resten av stycket slutligen, utvecklar Hegel, i vad som bildar ett argument för nyssnämnt förslag, några variationer av följande självklarhet.

Om varat i sig är något annat än kunskapen, så kan kunskapen per definition inte ge oss varat i sig; huruvida vi i rollen som den naturliga föreställningens framställare, genom en undersökning av kunskapen lyckas skilja ”verklig” kunskap från ”overklig” – det kvittar.

Nästa stycke 74