Andens fenomenologi, inledningen, stycke 74

Referat av	Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Andens fenomenologi.
Översättning	Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein, Thales, Stockholm, 2008.
Originalets titel	System der Wissenschaft. Erster Tiel, Die Phänomenologie des Geistes.
Först utgiven	Joseph Anton Goebhardt, Bamberg och Würzburg, 1807.

Föregående stycke 73
Inledningen (§§ 73–89), stycke 74

I föregående stycke 73 såg vi hur Hegel beskrev en filosofisk föreställning som han först kallade ”naturlig” och sedan för en ”oro” för att hamna i misstag. Enligt Hegel säger föreställningen

• att filosofins syfte är kunskapen om, eller vetandet av, det absoluta (sanningen, det som är i sig); och
• att varje försök att framställa eller förvärva denna kunskap, först måste tala om vad kunskapen är i sig (snarare än vad den är skenbart, för oss).

I den första meningen av stycke 74, föreställer oss Hegel hur nyssnämnd ”oro för att hamna i misstag” avfärdar eller misstror (”sätter en misstro i”) en annan föreställning. Den andra föreställningen är en föreställning som försöker göra just det, som oron för att hamna i misstag säger att en filosofisk föreställning inte kan göra, nämligen framställa kunskapen om varat i sig (det absoluta, sanningen, det som är i sig) utan att först ha talat om vad kunskapen i sig är. Hegel kallar denna andra föreställning för ”den vetenskap som utan dylika [läs den naturliga föreställningens eller orons] betänkligheter tar uti med det egentliga verket och verkligen skaffar sig kunskap” (hädanefter vetenskapen).

På vad stöder oron för att hamna i misstag (eller ”fruktan för att göra misstag”) sitt avfärdande av vetenskapen? Jo på de redan (i stycke 73) nämnda föreställningarna (förutsättningarna, antagandena, tankarna, idéerna, påståendena, utsagorna)

1. kunskapen är ett medel (föreställningen om ”kunskapen som ett verktyg eller medium”); 
2. vi är något annat än kunskapen (föreställningen om ”en skillnad mellan oss själva och denna kunskap”;
3. det absoluta (varat i sig, sanningen) är något annat är kunskapen, vilken ändå kan vara sann (föreställningen ”att det absoluta står på den ena sidan och kunskapen på den andra sidan, för sig och skild från det absoluta men ändå något reellt, […] likväl […] sannfärdig”).

Hegel konstaterar att dessa föreställningar är oprövade. Med det menar han att vetenskapen har lika goda skäl att godta dem, som fruktan för att göra misstag har att godta den motsatta föreställning, vilken vetenskapens försök att framställa kunskapen om varat i sig förutsätter – nämligen föreställningen att vi kan framställa kunskapen om varat i sig utan att först ha talat om vad kunskapen i sig är. Om alltså fruktan för att göra misstag till vetenskapen säger, ”ditt försök att framställa kunskapen om varat i sig utan att först ha talat om vad kunskapen i sig är, är ett misstag”, kan vetenskapen med lika stor rätt svara: ”tvärtom är det ditt försök att tala om vad kunskapen är i sig innan du försöker framställa kunskapen om varat i sig, som är ett misstag”.

Slutligen konstaterar Hegel att ”det som [han kallar] fruktan för misstaget”, genom att förutsätta föreställningen att sanningen är något annat än kunskapen, men att kunskapen ändå kan vara sann (se punkt 3 i listan ovan), ”snarare ger sig tillkänna som fruktan för sanningen”.

Nästa stycke 75