Läsårsplanering på 1970-talet – Referenslista

Detta inlägg är en lista över referenserna i de inlägg som utgör inläggsserien Läsårsplanering på 1970-talet.

Referenser

Andersson & Forsberg (1986) Schemaläggning, arbetsenheter m.m. på grundskolans högstadium: handledning. Uppsala: Länsskolnämnden.

Ds U 1977:8. Förslag till nytt statsbidragssystem för det allmänna skolväsendet.

Eriksson & Hamber (1973). Planering och schemaläggning för grundskolan: en handbok. Stockholm: utbildningsförlaget.

Konstitutionsutskottets betänkande (1988/89:KU29). Allmänna helgdagar.

Lagen (1989:253) om allmänna helgdagar.

Läroplan för grundskolan (Lgr) 1969. 1, allmän del.

Proposition (1988/89:114). Om allmänna helgdagar.

Skolstadgan (1971:235).

SOU 1965:29, IV:1. Lärarutbildningen.

SOU 1972:92, del 1. Fortsatt reformering av lärarutbildningen.

SOU 1973:48. Skolans regionala ledning.

SOU 1974:36. Skolan, staten och kommunerna.

SOU 1974:53. Skolans arbetsmiljö.

SOU 1978:4. Skolplanering och skolstorlek.

Läsårsplanering på 1970-talet – Bilaga H

Detta inlägg är en bilaga i inläggsserien Läsårsplanering på 1970-talet.

Resurstimmar och deras användning

Resurstimmar
Mängden tid som undervisningen av ett ämne disponerade, bestämdes av regeringen i läroplanens timplaner.

För varje årskurs bestämde berörd timplan dels hur många 40-minuterstimmar i veckan som varje elev ska undervisas (s.k. elevveckotimmar), dels hur många 40-minuterstimmar i veckan som varje klass ska undervisas (s.k. lärarveckotimmar).

För varje årskurs anslog berörd timplan fler lärarveckotimmar än elevveckotimmar. Mellanskillnaden kallades för resurstimmar.

Användningen av resurstimmar
En resurstimme skulle i allmänhet användas så här: Läraren som undervisade berört ämne i en klass, delade in klassen i två halvklasser, och undervisade därefter halvklasserna var för sig, på olika tider i skolveckan (se Lgr 69, s. 110, anm. 2). Om undervisningen av ett ämne disponerade två resurstimmar (så som t.ex. undervisningen av matematik i vanlig klass av årskurs 2 gjorde), skulle alltså 80 minuter av den undervisningsmängd, som timplanen (Lgr 69, s. 112) bestämde att var och en av klassens elever skulle undervisas ämnet (4 elevveckotimmar = 160 minuter), fullgöras i halvklass.

På högstadiet fick en resurstimme ”i viss utsträckning” användas på annat sätt, ”t.ex. [för] undervisning av grupper av varierande storlek och undervisning med flera samverkande lärare, medverkan av annan personal och användande av lärarersättande läromedel” (Lgr 69, s. 121, anm. 1).

I de flesta fall rektor inte bestämde att resurstimmar ska användas så som de i allmänhet skulle användas, dvs. ”till undervisning i halvklass eller andra grupper inom klassen med samma lärare i de olika grupperna”, bestämde hon eller han att de ska användas till sådan undervisning med olika lärare i de olika grupperna. Sistnämnd användning kallades för ökad lärartäthet (SOU 1974:36, s. 64–65).

Läsårsplanering på 1970-talet – Bilaga G

Detta inlägg är en bilaga i inläggsserien Läsårsplanering på 1970-talet.

Lokaltillgång

Vilka typer av lokaler som år 1973 stod att finna i ett högstadiums skolanläggning¹, framgår av följande tabell. Av tabellen framgår också hur arean av respektive lokaltyp varierade med högstadiets antal paralleller (klasser per årskurs).

”Statsbidragsberättigade lokaler i [högstadieskolor] samt veckotimbelastning i schemalagda undervisningslokaler vid olika antal paralleller och vid minimalt respektive maximalt elevantal per klass” (SOU 1978:4, s. 345). (Nga står för nettogolvarea.)

Av lokaltyperna i ett högstadiums lokalanläggning, var det framförallt lärosalar², grupprum³, samt läro- och laborationssalar⁴ som varierade med antalet paralleller.

För att få veta hur många av respektive sådana lokaltyper en skolanläggning innehöll, ska man dela tabellvärdena för lärosalar samt läro- och laborationssalar med 60, och grupprum med 24.

När man gör sistnämnt erhåller man ett lokalantal som, tillsammans övriga lokaltypers antal, för varje högstadium är högre än vad högstadiets antal klasser var⁵.

Att en högstadieskolas anläggning innehöll fler lokaler än vad skolan innehöll klasser, innebar att undervisningen av klasserna kunde schemaläggas till ett så kort dagligt tidsintervall som möjligt. Dvs. att ett undervisningspass med en klass i ett ämne, i regel inte p.g.a. lokalbrist måste förläggas till en senare tid på dagen än vad som annars, utan lokalbrist, hade varit möjligt.

---

1. Skolanläggning: ”Ett antal skollokaler som bildar en funktionell enhet och som står under gemensam tillsyn (av rektor eller tillsynslärare)” (SOU 1978:4, s. 31).
2. Lärosal: Lokal avsedd för undervisning av läroämnen i helklass. För att en lokal skulle få tjäna som lärosal, skulle den ha en golvarea som motsvarade 2 kvm per elev i en vanlig klass (vilken som mest omfattade 30 elever). En lärosal var alltså 60 kvm stor (SOU 1978:4, s. 226).
3. Grupprum: Lokal avsedd ”dels för grupparbete, dels för undervisning av mindre grupper än hel klass” (SKOLHUS 1974:4, s. 15, i: SOU 1978:4, s. 227). Ett grupprum var 24 kvm stort och anordnades i anslutning till lärosal.
4. Läro- och laborationssal: 60 kvm stor lokal avsedd för framförallt No-undervisning. Det som framförallt skilde en läro- och laborationssal från vanlig lärosal, var att den var utrustad med laborationsutrustning.
5. I tabellen kommer detta till uttryck genom att värdena i kolumnen ”Vtr per lokal” endast i undantagsfall överstiger värdet 35, dvs. det antal veckotimmar som en vanlig högstadieklass enligt timplanen skulle undervisas.

Läsårsplanering på 1970-talet – Bilaga F

Detta inlägg är en bilaga i inläggsserien Läsårsplanering på 1970-talet.

Rektors delning av disponibel undervisningstid i arbetspass

Mängden tid som undervisningen av ett ämne disponerade, bestämdes av regeringen i läroplanens timplaner (Lgr 69, s. 110 ff.).

Timplanerna uttryckte varje sådan tidsmängd i enheten veckotimme¹. Med veckotimme avsåg regeringen ”en lektion i veckan”, och med lektion ”[e]n tidsenhet om 40 minuter under vilken undervisning meddelas” (1 kap. 5 § skolstadgan [1971:235]).

Att timplanerna uttryckte varje ämnes undervisningstid i lektioner om 40 minuter, innebar inte att ämnet måste undervisas i 40 minuter åt gången. 5 kap. 28 § skolstadgan (1971:235) tillät rektor att  – ”om det med hänsyn till undervisning i grundskolan är lämpligt” – ”bestämma att lektioner skall läggas samman till längre eller delas i kortare arbetspass än 40 minuter”²,³.

Vid sitt bestämmande om hur undervisning av en bestämd tidsmängd ska genomföras, tänkte rektor alltså i termer av arbetspass om x minuter snarare än (endast) i termer av arbetspass av den omfattning som regeringen kallade lektion (40 minuter).

Till stöd för utförandet av uppgiften att förvandla disponibel undervisningstid till arbetspass om x minuter, angav läroplanen allmänna riktlinjer⁴, och skolöverstyrelsen särskilda riktlinjer⁵.

Resultatet av uppgiftens utförande, var på de flesta högstadieskolor i 1973 års grundskola följande. 80 respektive 120 minuter långa arbetspass i orienteringsämnen respektive hemkunskap. 40 minuter långa arbetspass i övriga ämnen (SOU 1974:36, s. 68).

---

1. T.ex. bestämde regeringen i timplanen att eleverna i en vanlig klass av årskurs 7 ska undervisas teckning i två veckotimmar.
2. Denna möjlighet för rektor att bestämma längd av arbetspass, infördes i samband med ikraftträdandet läsåret 1970/71, av den läroplan som reglerade undervisningen i 1970-talets grundskola (Lgr 69). Före 1970 genomfördes all undervisning alltid i 40–45 minuter långa lektioner, vilka åtskildes av 10–15 långa raster (SOU: 1978:4, s. 325).
3. I 1973 års grundskola var arbetspass i orienteringsämnen och hemkunskap på de flesta högstadieskolor 80 respektive 120 minuter långa. I övriga ämnen var arbetspass på de flesta skolor 40 minuter långa (SOU 1974:36, s. 68).
4. Läroplanen förordade följande. ”Den tid som för varje årskurs tilldelats de olika ämnena bör […] inte delas upp på alltför många arbetstillfällen och aktiviteter. Ett på många korta arbetspass splittrat dagsschema medför, att naturliga undervisningsenheter ofta blir sönderstyckade, att samverkan mellan olika ämnen försvåras, att elevernas självständiga arbete onödigt ofta blir avbrutet av de korta rasterna och att förhållandevis lång tid åtgår för omställning till nytt arbete efter dessa avbrott. Strävan vid schemaläggningen måste vara att åstadkomma längre sammanhängande arbetspass. Erforderlig hänsyn skall givetvis tas till vederbörande ämnes karaktär och till de arbetssätt och läromedel som används” (Lgr 69, s. 106, kursivering tillagd).
5. Skolöverstyrelsen (1971-05-19, i: Eriksson och Hamber 1973, s. 53) förordade ”att arbetspass i främmande språk inte bör vara längre än 60 minuter, att gymnastik bör förekomma med lika många övningstillfällen per vecka, som det finns veckotimmar, att rasttid för omklädnad etc skall finns i anslutning till gymnastiklektionerna och att arbetspass överhuvudtaget inte bör vara längre än 80 minuter” (se även SOU 1974:36, s. 68).

Läsårsplanering på 1970-talet – Bilaga E

Detta inlägg är en bilaga i inläggsserien Läsårsplanering på 1970-talet.

Det egentliga läsåret

1 kap. 5 § skolstadgan (1971:235) bestämde att ett läsår var ”[d]en del om 40 veckor (280 dagar) av redovisningsåret under vilken undervisning skall meddelas”¹.

Mängden tid som lärare under ett läsår faktiskt undervisade elever, det egentliga läsåret, bestämdes av följande förhållanden.

• Undervisningen i grundskolan ägde rum på varje veckas fem första vardagar (måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag)², s.k. skoldagar.
• Eleverna hade lov på tio av läsårets möjliga skoldagar³.
• Under varje läsår inställde helgdagar⁴ lägst fyra⁵ och högst åtta⁶ av läsårets skoldagar.
• Under varje läsår kunde skolpersonals planerings- och studiedagar inställa undervisningen i noll till fem skoldagar⁷.

P.g.a. dessa förhållanden innehöll det egentliga läsåret lägst 177⁸ och högst 186 skoldagar⁹. Detta motsvarade 35,4–37,2 veckor innehållandes fem skoldagar.

För planeringen av ett kommande läsår var läsårets egentliga längd alltid ett antal på varandra följande skolveckor, där termen skolvecka avsåg vecka innehållandes en till fem skoldagar.

Nedan anges hypotetiskt exempel på en kommunal skolstyrelses och en studierektors fastställande av antalet skolveckor läsåret 1973/74.

• Skolstyrelsen beslutade att läsårets första dag ska vara måndagen den 27 augusti 1973.
• För att läsåret (enligt 1 kap. 5 § skolstadgan [1971:235], se ovan) skulle pågå i 40 sjudagarsveckor från och med måndagen den 27 augusti 1973, innebar skolstyrelsens beslut att läsåret skulle ta slut söndagen den 2 juni 1974.
• Under två veckor, fr.o.m. måndagen den 24 december 1973 t.o.m. söndagen den 6 januari 1974, inställde helgdagar (juldagen, annandag jul, nyårsdagen) tre skoldagar. Studierektorn förlängde denna ledighet genom ge eleverna lov under de två veckornas resterande sju skoldagar. (Därmed förvandlades de två skolveckorna till lovveckor.)
• På samma sätt förlängde studierektorn elevernas ledighet under veckan före påskveckan (”Stilla veckan”), genom att dels ge eleverna resterande tre (av läsårets sammanlagt tio) lovdagar, dels inställa undervisningen på skärtorsdagen (för lärares studiedag).
• Därmed hade studierektorn inom läsårets 40 veckor planerat in 37 skolveckor. Av dessa 37 skolveckor innehöll tre var sin helgdag¹⁰. Alltså utgjordes det egentliga läsåret 1973/74 av 34 veckor innehållandes fem skoldagar, och tre veckor innehållandes fyra skoldagar.

---

1. Samma paragraf bestämde att ett redovisningsår är ”[t]iden från och med den 1 juli till och med den 30 juni påföljande år”.
2. 5 kap. 25 § skolstadgan (1971:235) bestämde att ”elevernas skolarbete i regel [fördelas] på veckans fem första dagar”. (Juridiskt var [och är] veckans sjätte dag, lördag, en vardag.)
3. 5 kap. 30 § skolstadgan (1971:235) bestämde att ”eleverna under läsåret [skall] få lov i tio dagar”.
4. Helgdagarna i Sverige på 1970-talet var identiska med dem som lagen (1989:253) om allmänna helgdagar, vid sitt utfärdande den 18 maj 1989 kallade allmänna helgdagar, nämligen ”söndagar, däribland påskdagen och pingstdagen; nyårsdagen, trettondedag jul, första maj, juldagen och annandag jul, även när de inte infaller på en söndag; långfredagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, annandag pingst, midsommardagen och alla helgons dag”. (Se 1988/89:KU29 [s. 3], där utskottet anmärker att den proposition [1988/89:114] som föreslår lagen inte ”innebär att det [i förhållande till rådande helgdagsordning] […] skall ske några kalendariska förändringar eller att några nya allmänna helgdagar införs”.)
5. Om julafton inträffade en fredag, och påföljande år inte var ett skottår, inträffade fyra av åtta helgdagar på måndagar–fredagar: Juldagen (lördag), annandag jul (söndag), nyårsdagen (lördag), trettondag jul (torsdag), långfredagen (alltid fredag), annandag påsk (alltid måndag), första maj (söndag), Kristi himmelsfärdsdag (alltid torsdag). Om påföljande år var skottår inträffade första maj en måndag. (Alla helgons dag inträffade [och inträffar] alltid en lördag.)
6. Om julafton inträffade en onsdag, och påföljande år inte var ett skottår, inträffade samtliga åtta helgdagar på måndagar–fredagar: Juldagen (torsdag), annandag jul (fredag), nyårsdagen (torsdag), trettondag jul (tisdag), långfredagen (alltid fredag), annandag påsk (alltid måndag), första maj (fredag), Kristi himmelsfärdsdag (alltid torsdag). (Om påföljande år var skottår inträffade första maj en lördag.)
7. 5 kap. 31 § skolstadgan (1971:235) bestämde att ”Undervisningen i grundskolan får inställas under tid motsvarande högst fem dagar varje läsår för planering av skolarbetet eller fortbildning av lärare på studiedagar som anordnats av skolstyrelsen eller anordnats eller godkänts av skolöverstyrelsen eller länsskolnämnden”.
8. 177 är differensen mellan å ena sidan de 280 dagar som läsårets 40 veckor motsvarade, å andra sidan dessa veckors lördagar och söndagar, högsta möjliga antal övriga helgdagar, tio lovdagar, och fem planerings- och studiedagar.
9. 186 är differensen mellan å ena sidan de 280 dagar som läsårets 40 veckor motsvarade, å andra sidan dessa veckors samtliga lördagar och söndagar, minsta möjliga antal övriga helgdagar, och tio lovdagar.
10. Annandag påsk (måndagen den 15 april 1974). Första maj (onsdagen den 1 maj 1974. Kristi himmelsfärdsdag (torsdagen den 23 maj 1974).

Läsårsplanering på 1970-talet – Bilaga D

Detta inlägg är en bilaga i inläggsserien Läsårsplanering på 1970-talet.

Bestämmelser för anordnande av undervisningsgrupper

På högstadier med fler än fyra klasser per årskurs, brukade den statliga länsskolnämnden tillåta att rektor för bildande av undervisningsgrupper i ämnen där undervisningen anordnades i alternativkurser, dvs. engelska och matematik, indelade klasserna i planeringsblock. Vid ett femparallelligt högstadium innebar sådan indelning, att en första uppsättning grupper sammansattes av eleverna i ett första planeringsblocks tre klasser (t.ex. 7a, 7b och 7c), och att en andra uppsättning sammansattes av eleverna i ett andra planeringsblocks två klasser (7d och 7e).

Skälet till att länsskolnämnden tillät detta, var att mängden undervisningsgrupper (och därmed kostnaden för undervisning), med nyssnämnt förfarande blev ungefär lika stor som när man sammansatte grupper av elever från samtliga fem eller fler klasser.

I diagrammet nedan illustreras sambandet mellan antal paralleller i en årskurs och antalet undervisningsgrupper i engelska allmän kurs (blå stapel) och engelska särskild kurs (röd stapel).

Sambandets utgångspunkt är antagandena att det i varje klass går 27 elever, och att ungefär 30 procent av eleverna väljer den ena kursen och ungefär 70 procent den andra¹.

Som synes anger diagrammet för elevantalet i ett femparallelligt högstadium, fyra respektive två grupper för undervisning i särskild respektive allmän engelska. Lika många som för ett två- och ett treparallelligt högstadium tillsammans.

Sambandet mellan antalet paralleller i en årskurs (på högstadiet) och antalet undervisningsgrupper i allmän respektive särskild engelskakurs, vid riksgenomsnittligt klassmedeltal (27 elever) och riksgenomsnittlig fördelning av elevval på de två kurserna (30 respektive 70 procent).

---

1. Antagandet om antalet elever per klass bygger på uppgift om det riksgenomsnittliga klassmedeltalet i årskurserna 7-8 läsåret 1972/93 (se SOU 1978:4, s. 469). Antagandet om fördelningen av elevers kursval bygger på uppgift om den riksgenomsnittliga fördelningen på de två alternativkurserna i engelska av årskurs 7-elevernas val mellan dessa två alternativkurser läsåret 1972/73 (se Eriksson & Hamber 1973, s. 32).

Läsårsplanering på 1970-talet – Bilaga C

Detta inlägg är en bilaga i inläggsserien Läsårsplanering på 1970-talet.

Parallelläggning och dess skäl

I 1973 års högstadieskola anordnades undervisningen i de flesta ämnen i klasser¹.

I vissa ämnen, framförallt tillvalsämne, matematik och engelska, anordnades undervisningen i grupper av elever från fler än en klass².

Att ett ämne undervisades i en grupp som var sammansatt av elever från fler än en klass, omöjliggjorde samtidig helklassundervisning i de ämnen som skulle undervisas i klass, i samtliga klasser vars elever gruppen var sammansatt av. Därför måste undervisning i klassöverskridande grupper parallelläggas³.

Om undervisningen i klassöverskridande grupper lades ut parallellt, skulle mängden undervisning i andra ämnen som denna per klass och veckotimme omöjliggjorde, vara 1 veckotimme. Lades undervisningen inte ut parallellt, skulle denna mängd i stället vara (högst) lika med antalet grupper som ifrågavarande klasser bildade (om samtliga grupper innehöll elever från samtliga klasser)⁴.

Om rektor inte ville vare sig parallellägga all gruppundervisning eller låta denna omöjliggöra mångdubbla mängder veckotimmar undervisning i andra ämnen, kunde hon eller han lägga ut gruppundervisningen parallellt med klassundervisning i halvklass⁵. Men i så fall skulle aktuell klassundervisning förbruka dubbelt så många lärarveckotimmar som timplanen föreskrev, dvs. att den per timme skulle bli dubbelt så dyr att genomföra, och det fick den inte vara⁶.

Parallell undervisning i grupp – skäl för parallell undervisning i klass
Ett av de ämnen som måste undervisas parallellt i klassöverskridande grupper, var matematik. Lärartjänster som omfattade matematik omfattade i regel även två No-ämnen. För att berörda lärare skulle kunna undervisa många lärarveckotimmar i få klasser, förlades fullgörandet av deras tjänster i No-ämnen till de klasser, som deras matematikgruppers planeringsblock utgjordes av.

I vanliga fall undervisade lärare matematik i tre planeringsblock. För denna undervisning måste lärarna vara samtidigt tillgängliga vid 3 (antalet planeringsblock) gånger 4 (antalet lärarveckotimmar per undervisningsgrupp i matematik) dvs. 12 tider varje vecka.

Om t.ex. matematik- och No-lärare K, L och M, i årskurs 7, 8 och 9 undervisade sina 5, 4 respektive 4 veckotimmar No på vardera 13 unika lektionstillfällen eller tider, så skulle detta omöjliggöra matematikundervisning i ett planeringsblocks grupper vid 39 tider i schemat. Eftersom ett veckoschema omfattade 45 tider, skulle lärarna med denna planering av No-undervisningen vara samtidigt tillgängliga för parallellt utlagd matematikundervisning i grupp, vid inte 12, utan endast (45 - 39 =) 6 tider. Utläggningen av resterande 6 tider skulle ge stora mängder håltimmar i berörda klassers scheman och/eller betydligt öka kostnaden per timme för undervisning i minst ett annat ämne.

Om i stället No-undervisningen i respektive årskurs, för berörda klasser schemalades parallellt, och alltså matematik- och No-lärare K, L och M skulle undervisa vardera 13 lärarveckotimmar No på samma 13 tider, maximerades platsen i schemat till vilken matematikundervisning i grupp kunde läggas ut parallellt.

Kort sagt: För att maximera matematik- och No-lärares samtidiga tillgänglighet, såg rektor till att parallellägga inte bara deras gruppundervisning i matematik, utan också den klassundervisning i No-ämnen som de skulle genomföra⁷.

---

1. Ämnena var svenska, religionskunskap, samhällskunskap, historia, geografi, biologi, kemi, fysik, musik, teckning, slöjd, hemkunskap, och gymnastik.
2. I slöjd och hemkunskap anordnades undervisningen i huvudsak i grupper som kunde, men inte måste, vara sammansatta av elever från fler än en klass (se Eriksson & Hamber 1973, s. 15–16)
3. (Att) parallellägga undervisning: att, för eleverna i två eller fler klasser eller grupper, bestämma att undervisning i ett ämne ska äga rum mellan samma klockslag i elevernas veckoschema.
4. Om t.ex. 5 av eleverna i klass 7a och 20 av eleverna i klass 7b hade valt engelska särskild kurs, och 20 av eleverna i klass 7a och 5 av eleverna i klass 7b hade valt engelska allmän kurs, måste en undervisningsgrupp per kurs – grupp 7ba och grupp 7ab – anordnas. Om inte grupp 7ba undervisades särskild engelska på samma klockslag som grupp 7ab undervisades allmän engelska, måste 7ba vara ledig när 7ab undervisades (och vice versa). Därmed blev mängden helklassundervisning som gruppundervisningen i engelska per klass och veckotimme omöjliggjorde 2 i stället för 1.
5. I stället för att vara lediga, kunde ovannämnda elever i klasserna 7a och 7b, som inte ingick i matematikgrupp 7ba, undervisas t.ex. gymnastik respektive teckning när grupp 7ba undervisades särskild matematik (och vice versa).
6. Till en parallelläggning av grupp- och klassundervisning, som gjorde berörd klassundervisning dubbelt så dyr per timme, saknades tillstånd om resursanvändning. Undervisning i halvklass, i ämnen som i vanliga fall skulle undervisas i helklass, var möjlig endast i de ämnen som regeringens timplan anslog resurstimmar till. (Jfr. Eriksson & Hamber 1973, s. 53–54.)
7. Ett annat av de ämnen som måste undervisas parallellt i klassöverskridande grupper, var engelska. Lärartjänster som omfattade engelska omfattade vanligen ytterligare ett främmande språk, och svenska. Övriga främmande språk – franska och tyska – var tillvalsämnen som lades ut parallellt av egna skäl. För att lärare i engelska skulle vara samtidigt tillgängliga (för engelskaundervisning i flera planeringsblock), behövde rektor inte vidta några ytterligare åtgärder.

Läsårsplanering på 1970-talet – Bilaga B

Detta inlägg är en bilaga i inläggsserien Läsårsplanering på 1970-talet.

Bilaga B – Behovet av lärartjänstgöring i ämne

En skolenhets behov av lärartjänstgöring i ett ämne, definierades i vanliga fall som ett behov av lärartjänstgöring i den ämnesgrupp som ämnet tillhörde¹. Skälet för detta var följande.

Sättet varpå rektor för en skolenhet kunde tillgodose en skolenhets behov av lärartjänstgöring i ett ämne, var att – via skolstyrelsen i berörd kommun – tillsätta tjänster som läroämneslärare². Beträffande detta tillsättande bestämde 15 kap. skolstadgan (1971:235) att berörd (ordinarie eller icke ordinarie) tjänst, med endast enstaka undantag (se 12 §) ska omfatta inte ett, utan två eller tre av tolv ämnen³.

15 kap. 4 § skolstadgan (1971:235) bestämde i vilka kombinationer av två eller tre ämnen, som en tjänst som lärare i två eller tre av dessa tolv ämnen kunde omfatta. Detta genom att ange sammanlagt 16 respektive 36 tillåtna kombinationer av två eller tre ämnen. Kombinationerna kunde indelas i följande ämnesgrupper⁴.

• Främmande språk + svenska
• Samhällsorienterande ämnen + svenska
• Naturorienterande ämnen + matematik + teknik

Ett med nyssnämnt skäl (se fotnot 3) sammanhängande, ytterligare skäl, för rektor att indela högstadiets läroämnen i nämnda ämnesgrupper, var att en lärare som hade verifierad kompetens att undervisa t.ex. två av ämnena i en grupp, men saknade verifierad kompetens att undervisa ett tredje, ofta hade overifierad kompetens att undervisa det tredje ämnet ändå. (Detta p.g.a. att ämnena var innehållsligt besläktade⁵,⁶.)

---

1. Dvs. att en skolenhets behov av lärartjänstgöring i t.ex. matematik, i vanliga fall definierades som skolenhetens behov av lärartjänstgöring i ämnesgruppen naturorienterande ämnen + matematik + teknik.
2. För inrättandet av merparten av de tjänster, som rektor och skolstyrelse hade att tillsätta (nämligen de 90 procent av samtliga tjänster att tillsätta, som hade formen ordinarie) stod dock den statliga länsskolnämnden.
3. Ämnena var svenska, matematik, engelska, tyska, franska, religionskunskap, samhällskunskap, historia, geografi, biologi, kemi och fysik.
4. Skälet för att kombinationerna kunde indelas i ämnesgrupper var, att skolstadgan kombinerade vissa ämnen i fler kombinationer än den kombinerade andra. T.ex. kombinerade skolstadgan engelska och tyska i två respektive sex kombinationer av två respektive tre ämnen, och engelska och kemi i noll. Att skolstadgan kombinerade vissa ämnen i fler kombinationer än den kombinerade andra, hängde samman med förhållandet att de personer, som var behöriga till tjänst som lärare 16–18, vanligen hade kompetens att undervisa i vissa kombinationer av ämnen och inte andra. Att dessa personers kompetenser vanligen omfattade vissa ämneskombinationer och inte andra berodde på lärarutbildningens utformning.
5. T.ex. hade rimligen en lärare vars tjänst rent formellt omfattade endast tyska och franska, i kraft av de kunskaper i grammatik m.m. som lärarens verifierade kompetens att undervisa tyska och franska utgjordes av, overifierad kompetens att undervisa även svenska.
6. Apropå möjligheten att tilldela lärare lärarveckotimmar i ett ämne som hennes eller hans tjänst inte omfattade/hon eller han saknade verifierad kompetens i, bestämde 14 kap. 9 § skolstadgan (1971:235), att ”Lärare är skyldig att undervisa även i annat eller andra ämnen eller del av annat ämne, om läraren kan anses ha förutsättningar att meddela sådan undervisning och om den erfordras”.

Läsårsplanering på 1970-talet – Bilaga A

Detta inlägg är en bilaga i inläggsserien Läsårsplanering på 1970-talet.

Undervisningsskyldighet för andra tjänster än lärare

För en läroämneslärare på högstadiet var undervisningsskyldigheten 24 veckotimmar¹. Innan rektorn fördelade ungefär 24 lärarveckotimmar var på ett bestämt antal lärartjänster, måste hon eller han dock förminska det antal lärarveckotimmar att fördela, som hennes eller hans förslag till anordnande av undervisningsenheter givit. Skälet för detta var bestämmelser i skolstadgan (1971:235) om undervisningsskyldighet för andra tjänster i grundskolan än lärare.

Rektor och studierektor
Förutom lärare tjänstgjorde vid varje kommuns grundskola en rektor². Om en rektors arbetsområde var tillräckligt stort tjänstgjorde också en studierektor i det³.

12 kap. 11 § skolstadgan (1971:235) bestämde att ”[r]ektor och studierektor är skyldiga att meddela undervisning sammanlagt det antal veckotimmar som länsskolnämnden för varje läsår bestämmer i enlighet med särskilda föreskrifter som Kungl. Maj:t meddelar”.

De särskilda föreskrifterna bestämde samband mellan rektors och studierektors undervisningsskyldighet å ena sidan, och berört rektorsområdes omfattning (bedömd enligt tidigare nämnt poängsystem) å andra sidan.

I t.ex. ett rektorsområde omfattandes högstadieklasser, vars antal klasser på olika stadier samt veckotimmar samordnad specialundervisning motsvarade 49 poäng⁴, var rektor och studierektor tillsammans skyldiga att undervisa antingen 16 veckotimmar läroämnen på högstadiet, eller 20 veckotimmar övningsämnen på högstadiet eller vilket ämne som helst på låg- och mellanstadiet (se Eriksson & Hamber 1973, s. 27 Fig 1:5).

Tillsynslärare och yrkesvalslärare
Vid varje skolanläggning där en kommun genomförde grundskola, fanns en tillsynslärare⁵. Om tillsynslärarens arbetsuppgifter utfördes av ”lärare som [innehade] tjänst med nummer 16–19” (dvs. att läraren var ämneslärare eller lärare i teknik och läroämnen på högstadiet), fick undervisningsskyldigheten för denna lärare nedsättas med högst sex veckotimmar (Eriksson & Hamber 1973, s. 27)⁶.

För den lärare vid ett högstadium som – förutom att fullgöra tjänst som lärare 5–15 eller 16–19 – utförde ”kontaktarbete som erfordras för [högstadieelevers] yrkesorientering enligt de närmare bestämmelser som skolöverstyrelsen meddelar” (15 kap. 28 § 4, 37 § 5 skolstadgan [1971:235]), och därmed fungerade som yrkesvalslärare; för denna lärare nedsatte länsskolnämnden (efter förslag från skolstyrelsen) inför varje läsår undervisningsskyldigheten enligt skolöverstyrelsens föreskrifter.

Skolöverstyrelsens föreskrifter bestämde samband mellan nedsättning av undervisningsskyldigheten för övnings- respektive läroämneslärare å ena sidan, och omfattningen av yrkesvalslärarens arbetsområde å andra sidan⁷,⁸.

Om det t.ex., på det femparallelliga högstadiet i ovannämnt (tänkta) rektorsområde (se fotnot 4), fanns 27 elever per klass, och det alltså var rimligt att anta, att antalet elever i de klasser av årskurs 6, som utgjorde högstadiets elevunderlag, var 135; om, m.a.o., yrkesvalslärarens arbetsområde var (4 * 5 * 27 =) 540 elever stort, så skulle länsskolnämnden nedsätta yrkesvalslärares undervisningsskyldighet med 17–20 veckotimmar (om yrkesvalsläraren var ämneslärare) eller 21–25 veckotimmar (om hon eller han var övningslärare).

---

1. Värdet 24 var inte ett ”absolut fastställt tal” utan ett ”riktvärde”. Dvs. att 24 skulle vara storleken på den genomsnittliga undervisningsskyldigheten för högstadielärare i läroämnen (lärare 16–18), från vilken storleken av varje enskild lärares undervisningsskyldighet kunde avvika. T.ex. kunde undervisningsskyldigheten för lärare som inte fullgjorde uppdrag som klassföreståndare fastställas till mer än 24 veckotimmar, och för lärare som var både klassföreståndare och ”oarvoderad huvudlärare” till mindre än 24 veckotimmar (Eriksson & Hamber 1973, s. 26).
2. Antal ordinarie tjänster som rektor i en kommun, bestämdes av omfattningen av grundskolan i kommunens skolväsende. Denna omfattning bedömdes enligt ett poängsystem, där varje låg- eller mellanstadieklass gav 1, varje högstadieklass 1,5 och varje fullt 13-tal veckotimmar samordnad specialundervisning gav 0,5 poäng (se 1 kap. 7 § skolstadgan [1971:235]). 12 kap. 2–3 §§ skolstadgan (1971:235) bestämde samband mellan poäng och antal ordinarie tjänster som rektor vid en kommuns grundskola.
3. 12 kap. 4 § skolstadgan (1971:235) bestämde att ordinarie tjänst som studierektor vid rektors arbetsområde ska finnas, om arbetsområdet omfattar ”lägst 43 poäng eller, om högstadium ingår i arbetsområdet, lägst 22 poäng”. (Ett vanligare ord för rektors arbetsområde: rektorsområde.)
4. Det tänkta rektorsområdet omfattar 12 lågstadieklasser, 9 mellanstadieklasser, 15 högstadieklasser, och 143 veckotimmar samordnad specialundervisning.
5. Tillsynslärarens arbetsuppgifter bestämdes i 12 kap. 18–19 §§ skolstadgan (1971:235). T.ex. bestämde kapitlets 18 § att ”[t]illsynslärare [under rektor skall]
   1. ha tillsyn över skolanläggningen och ordningen vid denna,
   2. utöva ledning av och tillsyn över anskaffning och vård av inventarier och utbildningsmateriel, i den mån sådant ej ankommer på annan,
   3. utföra förberedelse- och avslutningsarbeten för läsåret,
   4. vara förman för ekonomipersonalen samt
   5. biträda vid ordnandet av föräldramöten, studieutflykter, skolavslutningar och dylikt.”
6. ”Beträffande lärare som innehar tjänst som lärare i övningsämnen (lärare 5–15 och 21) skall vad nu sagts om nedsättning i stället avse tillgodoräkning av veckotimmar i tjänsten. I övningslärartjänst skall dock ingå lägst 15 veckotimmar av annat slag” (Eriksson & Hamber 1973, s. 28).
7. Omfattningen av yrkesvalslärarens arbetsområde bedömdes ”med utgångspunkt från antalet elever i årskurserna 7–9 med tillägg av antalet elever i de klasser av årskurs 6 som utgör underlag för ifrågavarande högstadium” (Eriksson & Hamber 1973, s. 28).
8. Under första halvan av 1970-talet, omvandlades yrkesvalslärartjänsten till tjänst som s.k. syo-konsulent (se vidare i SOU 1974:36, s. 110 ff.)

Läsårsplanering på 1970-talet – Schemaläggning

Detta inlägg är en del i serien Läsårsplanering på 1970-talet.

Schemaläggning
Tillsammans med en skolas klassanordning bestämde skolans tjänstefördelning vem som ska undervisa vad (vilket ämne) för vilka klasser och andra undervisningsgrupper.

När en tjänstefördelning upprättats återstod för den som arbetade med läsårsplaneringen att bestämma exakt när under ett läsår, som undervisning ska meddelas¹.

Bestämmandet av exakt när undervisning ska meddelas, berodde på när undervisning kunde meddelas, eller undervisningens tidsramar.

Undervisningens tidsramar
I 1973 års grundskola skulle varje grundskoleelev, under måndag till fredag varje vecka², undervisas i exakt det antal 40-minuterstimmar som regeringen angav i läroplanens timplaner³. I vanliga fall fördelades denna veckomängd undervisning över veckans fem skoldagar jämnt⁴.

För högstadiets årskurser angav berörd timplan att varje elev under en vecka ska undervisas i (35 * 40 =) 1 400 minuter.

Förutom undervisning skulle varje skoldag innehålla morgonsamling, vanliga raster och lunchrast⁵. Vid en högstadieskola för vilken berörd kommunal skolstyrelse fördelade undervisningens veckomängd jämnt över veckans fem skoldagar, uppgick veckotiderna för morgonsamling, vanliga raster och lunchraster i normala fall till 50, 250 respektive 300 minuter (SOU 1974:53, s. 264).

Som kortast omfattade en skolvecka på högstadiet alltså (1 400 + 50 + 250 + 300 =) 2 000 minuter, och en skoldag 6 timmar och 40 minuter.

I normala fall angav kommunens skolstyrelse klockslagen för skoldagens början och slut i hela timmar. Om skolstyrelsen i en kommun önskade att högstadiets skolvecka ska omfatta 2 000 minuter, bestämde den alltså att varje skoldag ska pågå under de sju timmarna mellan t.ex. kl 8 och 15.

På de flesta håll i 1973 års grundskola, bestämde skolstyrelsen dock att varje skoldag ska pågå under de åtta timmarna mellan kl 8 och 16 (Eriksson & Hamber 1971, s. 7)⁶.

Från tidsramar till schemapositioner
Schemaläggningen började med att rektor eller studierektor (hädanefter studierektor)⁷ omvandlade det antal minuter, som skolstyrelsen genom sitt beslut om skoldagarnas början och slut bestämt att dess grundskolas skolvecka ska omfatta, till tider för undervisning i var och en av ett högstadiums samtliga klasser, eller schemapositioner.

Hur många schemapositioner studierektor omvandlade skolveckans antal minuter till, berodde på antalet minuter som studierektor bestämde att varje schemaposition ska beteckna⁸.

I vanliga fall bestämde studierektor att varje schemaposition ska beteckna 40 minuter. I en vanlig kommun, där skolstyrelsen beslutat att varje skoldag ska pågå mellan kl 8 och 16, innehöll ett schema alltså 60 positioner⁹.

Från föreskriven undervisningstid till arbetspass
När studierektor omvandlat skolveckans antal minuter till schemapositioner, måste hon eller han, för varje ämne som undervisningen enligt timplanen skulle behandla, ombilda den tidsmängd som timplanen krävde att en undervisningsenhet undervisas ämnet (eller den tidsmängd timplanen tillät att undervisningsenheten och mindre delar av den undervisas ämnet), till ett antal arbetspass¹⁰.

Ett arbetspass kunde uppta fler än en schemaposition. Om t.ex. varje position i ett schema betecknade tid för undervisning i 40 minuter, och rektor beslutat att No-ämnen ska undervisas i 80 minuter långa arbetspass, skulle varje No-pass uppta två positioner.

På de flesta håll i 1973 års grundskola bildade rektor 80 respektive 120 minuter långa arbetspass i orienteringsämnen respektive hemkunskap, och 40 minuter långa arbetspass i övriga ämnen (SOU 1974:36, s. 68). Det var dock inte ovanligt att rektor sökte bilda 80 minuter långa arbetspass även i slöjd, teckning, musik, ekonomi, konst, och teknik (Eriksson & Hamber 1973, s. 36, 58, 68)¹¹.

Utplacering av arbetspass på schemapositioner
När studierektor beslutat om arbetspass övergick schemaläggningen, eller arbetet med att fatta beslut om exakt när i en skolvecka (på vilka dagar och tider) som undervisning (av vilket ämne och antal arbetspass av vilken längd) vid ett högstadium ska meddelas, i handlingen att utplacera arbetspass på schemapositioner.

Utplaceringen av arbetspass på positioner utplacerade arbetspass ämnesvis i alla högstadiets undervisningsenheter samtidigt (snarare än t.ex. i enlighet med längd av arbetspass och för en undervisningsenhet i taget)¹².

Sistnämnt innebar att utplaceringen av arbetspass, för varje position som ett bestämt ämnes arbetspass utplacerades på, var detsamma som att på denna position ange vilken eller vilka av högstadiets samtliga undervisningsenheter, som arbetspasset eller arbetspassen ska genomföras i.

På grund av sistnämnt, och på grund av att tjänstefördelningen angav vem som ska undervisa vad för vilken undervisningsenhet, var utplaceringen av arbetspass detsamma som att ange även vilken eller vilka lärare som ska genomföra varje arbetspass.

Angivandet på en position, av den undervisningsenhet eller de -enheter (hädanefter enhet) som ett arbetspass ska genomföras i, förutsatte

• att den lärare som angiven enhet enligt tjänstgöringsplanen ska undervisas ämnet av, var tillgänglig. Det var läraren endast om inte någon av de andra enheter som hon eller han enligt tjänstefördelningen ska undervisa i bestämda ämnen, på ifrågavarande position hade angivits för genomförande av arbetspass i ett av dessa ämnen¹³; och
• att den lokal som arbetspasset ska genomföras i var tillgänglig. På en position kunde inte fler klasser anges för genomförande av ett ämnesspecifikt arbetspass än det fanns lämpliga lokaler vid ifrågavarande högstadiums skolanläggning¹⁴.

Vidare styrdes angivandet på en position, av den undervisningsenhet som ett arbetspass ska genomföras i, av riktlinjer som sa

• att en elev under en skoldag inte bör genomföra fler än ett arbetspass per ämne (jfr. Eriksson & Hamber 1973, s. 61, rubr. 5.1.7); och
• att elevernas skoldagar inte bör vara längre än nödvändigt. Denna riktlinje styrde angivandet genom att schemaläggaren sökte undvika s.k. håltimmar¹⁵. Håltimmar undveks genom att arbetspass som omfattade endast en del av en undervisningsenhet,
  • utplacerades på respektive skoldags första och sista positioner¹⁶, eller
  • utplacerades på samma tid för undervisning som ett motsvarande arbetspass i ett annat ämne¹⁷.

När studierektor utplacerat samtliga arbetspass på schemapositioner var schemat lagt. Och när schemat var lagt var lärsårsplaneringen klar.

---

1. För beskrivning av företeelsen läsår, se Bilaga E.
2. 5 kap. 25 § skolstadgan (1971:235) bestämde att ”elevernas skolarbete i regel [fördelas] på veckans fem första dagar”. (Juridiskt var [och är] veckans sjätte dag, lördag, en vardag.)
3. Lgr 69 innehöll en timplan för varje stadium, som för respektive årskurs i stadiet bestämde hur många 40-minuterstimmar eller lektioner en elev respektive klass ska undervisas i veckan. T.ex. bestämde timplanen för vanliga högstadieklasser (s.k. A-klasser), Timplan 5 (Lgr 69, s. 120–122), att varje elev respektive klass i årskurs 7 ska undervisas svenska, matematik, etc., i sammanlagt 35 respektive (minst) 39 pass om 40 minuter i veckan. (För skäl till att timplanen bestämde att varje enskild elev ska undervisas i färre 40-minuterspass än sin klass, se Lgr 69, s. 110, punk 1–2.)
4. ”Normalt ska skolarbetet fördelas jämnt på veckans arbetsdagar” (Eriksson & Hamber 1973, s. 51). För fördelningen svarade (enligt 5 kap. 26 § andra stycket skolstadgan [1971:235]) den kommunala skolstyrelsen. Kommunstyrelsens fördelning styrdes 5 kap. 26 § första stycket skolstadgan (1971:235), vilken bestämde att den dagliga undervisningstiden i grundskolan i regel får uppgå till ”högst sex lektioner för elever i årskurserna 1 och 2 samt högst åtta lektioner för elever i andra årskurser”.
5. Att varje skoldag skulle innehålla dessa aktiviteter och hur mycket tid som kunde avsättas för dem, bestämde regeringen i 5 kap. 27–29 §§ skolstadgan (1971:235).
6. Att skoldagens längd var åtta timmar innebar dock inte att alla elever varje dag var i skolan mellan t.ex. kl 8 och 16. Skoldagens och skolveckans längd var undervisningens tidsramar, dvs. den tid om högst åtta timmar varje skoldag och 40 timmar varje skolvecka, på vilken undervisning och med undervisning sammanhängande stödaktiviteter (morgonsamling, rast, lunchrast) kunde schemaläggas/alla elever behöva vara i skolan.
7. 5 kap. 36 § första stycket skolstadgan (1971:235) bestämde att ”rektor för läsåret eller för kortade tid [fastställer] schema, som skall innehålla uppgift om arbetet för varje årskurs, klass och grupp under varje lektion i veckan samt om lärares namn”. Samma paragrafs andra stycke bestämde att ”[f]örslag till schema upprättas för årskurserna 1–6 av klassföreståndarna och för övriga årskurser av studierektor” (kursivering tillagd).
8. Det antal minuter som var och en av ett schemas positioner betecknade, berodde på vilken längd ett s.k. arbetspass skulle kunna ha. (För detaljerad beskrivning av företeelsen arbetspass – se nästa rubrik och Bilaga F.) För att t.ex. vissa arbetspass skulle kunna vara 30 minuter, och andra arbetspass 40 minuter, måste var och en av schemats positioner beteckna 10 minuter tid för undervisning. Vilken längd ett arbetspass skulle kunna ha (och således vilket antal minuter för undervisning som var och en av ett schemas positioner betecknade) berodde på berört högstadiums lokaltillgång: ”I skolor med större antal klasser än vad skolan är planerad för kan korta tidsmoduler ge vinster, t ex när det gäller lokalutnyttjande” (Eriksson & Hamber 1973, s. 51). Det berodde också på förekomsten av pedagogiskt motiverade önskemål om längd av arbetspass, och på behov av att kompromissa mellan motstridiga önskemål.
9. Åtta 60-minuterstimmar per dag i fem dagar ger en skolvecka med omfattningen 2400 minuter. 2400 minuter dividerat med 40 (antalet minuter som en position i berörd skolas veckoschema betecknade) ger 60 positioner om 40 minuter.
10. För beskrivning av arbetspass, se Bilaga F.
11. För att lärare i tillvalsämnena ekonomi, konst och teknik vanligen bad om 80-minuterspass; lärare i tillvalsämnena franska och tyska bad om 40-minuterspass; och (för att) tillvalsämnen vanligen undervisades samtidigt för varje av en årskurs klasser, måste undervisningen i tillvalsämnen schemaläggas på fler schemapositioner än vad som motsvarade de fyra 40-minuterstimmar som timplanen bestämde att varje elev ska undervisas sitt tillvalsämne (se Eriksson & Hamber 1973, s. 60). Om undervisningen i tillvalsämnen schemalades på fem positioner i stället för fyra, måste mängden tid för undervisning som skolstyrelse genom sitt beslut om skoldagens respektive skolveckans längd avsatte, vara 40 minuter större än det antal minuter som timplanen bestämde att varje elev under en vecka ska undervisas. Därmed måste skoldagen kunna vara 7 timmar och 20 minuter (i stället för 6 timmar och 40 minuter) lång, och kunna pågå under de sju timmarna mellan t.ex. kl 8 och 16 (i stället för kl 8 och 15).
12. Dvs. att först när samtliga högstadieklassers arbetspass i ett ämne hade utplacerats på positioner, utplacerades ett annat ämnes arbetspass. Detta för att undvika de schemakollisioner som, p.g.a. att högstadiets klasser delade lärare och lokaler med varandra, skulle försvåra en klassvis schemaläggning betydligt.
13. Om t.ex. lärare A skulle undervisa svenska i klasserna 7a, 8b och 9a, samt tyska i (grupper sammansatta av) klasserna 7abc, 8abc och 9abc, så kunde klass 7a anges för genomförande av arbetspass i svenska på positionen fredag kl 8.00–8.40 endast om inte någon av klasserna 8b, 9a, 7abc, 8abc och 9abc på samma position redan hade angivits för genomförande av arbetspass i svenska eller tyska.
14. I ämnen där undervisningen anordnades i grupper vars antal (vanligen) översteg det antal klasser som grupperna bildades av (t.ex. slöjd, hemkunskap, tillvalsämnen, matematik och engelska) måste antalet lokaler vara lika stort som inte antalet klasser, utan antalet grupper. För beskrivning av lokaltillgång i 1973 års grundskola – se Bilaga G.
15. Håltimme: ”[…] undervisningsfri tid, som av schematekniska [snarare än elevhälso-] skäl ibland måste läggas in under skoldagen för vissa elevgruppper” (SOU 1978:4, s. 325). Håltimmar existerade för en klass, i varje fall arbetspassen i ett ämne för klassen hade schemalagts på mer tid i skolveckan än vad timplanen bestämde att en enskild elev under en vecka ska undervisas ämnet (timplanens antal elevveckotimmar). Skälet till att arbetspass i ett ämne schemalades på mer tid än vad timplanens antal elevveckotimmar innebar, var
    • beslut om uttag av resurstimmar till halvklassundervisning (se Bilaga H),
    • motstridiga önskemål om längd av arbetspass i tillvalsämnen (se 10),
    • s.k. sneda slöjdval,
    • lokalbrist (ofta i hemkunskap).
16. Om t.ex. snett slöjdval i en klass av årskurs 7 innebar att sammanlagt tre slöjdgrupper måste bildas, och skolan ifråga saknade tillgång till fler än en textil- respektive trä- och metallslöjdsal och/eller -lärare, så måste den andra textil- eller trä- och metallslöjdsgruppen ha slöjd ”för sig” under 80 minuter varje vecka. Att undvika håltimmar kunde här vara detsamma som att ge eleverna i de två första grupperna ”sovmorgon” på den skoldag deras klasskamrater hade sitt slöjdpass (och vice versa).
17. I ovannämnt exempel skulle en av de två möjliga håltimmarna kunna undvikas genom att den resurstimme som timplanen anslog svenska i årskurs 7, användes för undervisning i halvklass med klassens ordinarie svenskalärare.

Läsårsplanering på 1970-talet – Tjänstefördelning

Detta inlägg är en del i serien Läsårsplanering på 1970-talet.

Tjänstefördelning
I 1973 års grundskola bestämde 5 kap. 35 § skolstadgan (1971:235), att rektor inför ett läsår, för var och en av skolenheterna i sitt arbetsområde, ska fastställa en ”plan över lärarnas tjänstgöring i olika klasser, grupper och ämnen samt över deras viktigare arbetsuppgifter i övrigt”.

Paragrafens andra stycke bestämde att ett förslag till plan ska upprättas före den 1 juni, och att ”[l]ärarna skall beredas tillfälle att yttra sig över förslaget”¹.

En sådan tjänstgöringsplan, eller tjänstefördelning, var i huvudsak ett beslut om

• fördelning av en skolenhets lärarveckotimmar kommande läsår, på de av en kommuns lärartjänster, som kommande läsår skulle fullgöras vid skolenheten².
• förläggande av lärartjänsters fullgöranden till undervisningsenheter (klasser och undervisningsgrupper).

Fördelning av lärarveckotimmar på lärartjänster
Hur många lärarveckotimmar i vilka ämnen, som respektive tjänst tilldelades, berodde på förhållandet mellan antalet lärarveckotimmar per ämne att fördela vid skolenheten, och antalet tjänster som dessa kunde fördelas på³.

Antalet lärarveckotimmar per ämne att fördela vid skolenheten, angavs av den lokala skolledningens förslag till, och den regionala länsskolnämndens beslut om, skolenhetens antal klasser kommande läsår (skolenhetens klassanordning).

Antalet tjänster som ett ämnes lärarveckotimmar kunde fördelas på, berodde på det förväntade antalet lärarveckotimmar vid skolenheten över tid⁴, i den grupp av ämnen som ämnet tillhörde⁵. Antalet tjänster som ett ämnes lärarveckotimmar kunde fördelas på var lika med det förväntade antalet lärarveckotimmar i berört ämnes ämnesgrupp över tid, dividerat med 24⁶.

I hur många och vilka ämnen tilldelades respektive av en ämnesgrupps tjänster lärarveckotimmar? Det ungefärliga svaret var: två eller tre av de ämnen som utgjorde ämnesgruppen⁷. Det exakta svaret var en färdig fördelning av lärarveckotimmarna i respektive av ämnesgruppens ämnen på var och en av ämnesgruppens tjänster.

För att sistnämnda, exakta svar, var en fördelning av lärarveckotimmar på tjänster, talade det om inte endast hur många och vilka ämnen varje tjänst tilldelades lärarveckotimmar i, utan också hur många lärarveckotimmar av respektive ämne den tilldelades.

Fördelningen inom en ämnesgrupp, av respektive ämnes lärarveckotimmar på tjänster, bestämdes och styrdes av:

• antalet klasser eller grupper som måste undervisas ämnet parallellt. (Antalet tjänster som ett ämnes lärarveckotimmar fördelades på fick inte vara lägre än detta.)
• den riktlinje som sa, att lärare bör undervisa många lärarveckotimmar i få klasser eller grupper, snarare än tvärtom⁸. För efterlevandet av denna riktlinje måste
• varje ämnes lärarveckotimmar fördelas i de antal som var och en av berörd skolenhets klasser och grupper skulle undervisas ämnet i, dvs. att timmarna måste fördelas klassvis (och gruppvis); och
• fördelningen eftersträva att till varje tjänst fördela lärarveckotimmar i fler än ett ämne.

Att lärarveckotimmar fördelades på tjänster klassvis, innebar att fördelningen gav ett ungefärligt och ofullständigt svar på frågan i vilka klasser och/eller grupper respektive tjänst ska fullgöras⁹.

För att fördelningen skulle ge ett exakt och fullständigt svar på sistnämnd fråga, måste rektor komplettera varje klassvis fördelning av lärarveckotimmar med uppgift om beteckningen på den klass eller grupp, som timmarna skulle förbrukas på.

Om rektor ville göra sistnämnt, måste hon eller han anpassa fördelningen av lärarveckotimmar efter de villkor, som i sig själva bestämde och styrde varje sådant förläggande av tjänsters fullgöranden till klasser och grupper.

Förläggande av fullgöranden till klasser och grupper
Förläggandet av varje tjänsts fullgörande till klasser och grupper, bestämdes och styrdes av följande faktorer eller förhållanden.

• Varje fullgörande måste förläggas till fler än en klass och/eller grupp. Detta för att
• en tjänst omfattade undervisning i högst tre ämnen¹⁰;
• en tjänst omfattade undervisning i 24 veckotimmar;
• det högsta antalet veckotimmar som en enskild klass eller grupp skulle undervisas ett ämne, var fem (och 3 * 5 < 24)¹¹.
• I ämne där undervisningen anordnades i grupper av elever från olika klasser, vilka för anordnandet av undervisningen i detta ämne därmed bildade ett s.k. planeringsblock, kunde en tjänsts fullgörande förläggas till högst en grupp per planeringsblock. Detta eftersom undervisningen i berörda grupper schemalades parallellt¹²,¹³.
• För tjänst vars fullgörande i ett ämne förlades till en grupp i ett planeringsblock, borde fullgörandet av tjänsten i de andra ämnen som tjänsten omfattade, förläggas till en av de klasser som gruppens planeringsblock utgjordes av. (Därmed tog tjänstefördelningen hänsyn till den riktlinje som sa, att lärare bör undervisa många lärarveckotimmar i få klasser, snarare än tvärtom.¹⁴)
• De tjänster, vars fullgöranden i ett ämne förlades till var och en av ett bestämt planeringsblocks grupper, och som – för att omfatta tillräckligt många veckotimmar – skulle få sina fullgöranden i samma ämne förlagda till ytterligare grupper, skulle få dessa fullgöranden förlagda till ytterligare grupper i ett och samma (snarare än flera olika) andra block¹⁵. Dvs. att undervisningen i respektive ämne planerades så, att flera planeringsblock skulle undervisas av ett och samma lärarlag. Skälet för detta var schematekniskt¹⁶.

Nästa inlägg: läsårsplaneringens schemaläggning.

---

1. I vanliga fall slutfördes arbetet med att fastställa en tjänstefördelning i mars–april (Andersson & Forsberg 1986, s. 8).
2. 14 kap. 2 § första stycket skolstadgan (1971:235) bestämde att ”Anställning som lärare i grundskolan eller gymnasieskolan avser tjänstgöring vid skolan i kommunen […]” (kursivering tillagd). Samma paragrafs andra stycke bestämde att ”Tjänstgöringen skall vara tills vidare förlagd till viss skolenhet” (kursivering tillagd). Den som fullgjorde tjänst som lärare vid en särskild skolenhet, t.ex. Råsundaskolan i Solna, var alltså anställd vid grundskolan i Solna kommun, och hade sin tjänstgöring förlagd till skolenheten Råsundaskolan.
3. Antalet lärarveckotimmar per ämne att fördela, berodde på antalet veckotimmar i rektors, studierektors, tillsynslärares och yrkesvalslärares undervisningsskyldighet, samt vilka ämnen dessa tjänsters innehavare hade kompetens att undervisa i. Se vidare Bilaga A.
4. Det förväntade antalet lärarveckotimmar vid skolenheten över tid, berodde på det väntade antalet elever vid skolenheten kommande flerårsperiod. Detta i sin tur, berodde på antalet skolpliktiga barn som väntades bo i skolenhetens upptagningsområde kommande flerårsperiod.
5. För skälet till detta, se Bilaga B.
6. 24 veckotimmar var undervisningsskyldigheten för en tjänst som högstadielärare i läroämnen. Se vidare Bilaga A.
7. T.ex. två eller tre av ämnena franska, tyska, engelska och svenska (i ämnesgruppen främmande språk + svenska).
8. Denna riktlinje motiverades av att lärares höga timtal i få klasser skulle låta ”stabila känslomässiga bindningar” mellan lärare och elev uppstå. Bindningar som antogs vara lika med förbättrade möjligheter för lärare att på olika sätt stötta och hjälpa elev (se SOU 1974:53, s. 477–478). (Se även SOU 1965:29, del I, s. 26.)
9. Att t.ex. en tjänst tilldelades bl.a. 13 lärarveckotimmar svenska, innebar att dess innehavare skulle fullgöra dessa i två klasser i årskurs 7 och/eller 8, och en klass i årskurs 9. (Att antal lärarveckotimmar i ett ämne på detta sätt avgränsade på vilka klasser och/eller grupper de skulle förbrukas, berodde på att timplanen [Lgr 69, s. 120 ff.] bestämde hur många timmar i respektive ämne, som en klass respektive grupp av var och en av högstadiets årskurser ska undervisas.)
10. Endast vid små högstadieskolor tilldelades tjänster regelbundet lärarveckotimmar i fler än tre ämnen.
11. Timplanen (Lgr 69, s. 120, s. 122 anm. 8) bestämde att fem lärarveckotimmar i svenska ska förbrukas per klass i årskurs 9, samt att fyra lärarveckotimmar i B-språk ska förbrukas per grupp i årskurs 7, och att detta antal får utökas med en lärarveckotimme om antalet elever är lägst 21.
12. För skälen till att undervisning som anordnades i klassöverskridande grupper schemalades parallellt, se Bilaga C.
13. Vid högstadieskolor med högst fyra paralleller (dvs. högst fyra klasser per årskurs), bildade samtliga av varje årskurs’ klasser ett planeringsblock. Vid högstadieskolor mer fler än fyra paralleller, bildade årskursens klasser fler än ett planeringsblock. Se vidare Bilaga D.
14. Exempel 1: Om en matematik- och No-lärare skulle undervisa matematik i en grupp vars planeringsblock bestod av samtliga fyra klasser i årskurs 7, så borde hon eller han få undervisa naturorienterande ämnen i en av de klasser i årskurs 7, vars elever utgjorde just hennes eller hans undervisningsgrupp i matematik (och som inte nödvändigtvis härstammade från samtliga fyra klasser), i stället för endast klasser av årskurs 8 och/eller 9. Exempel 2: Om en matematik- och No-lärare skulle undervisa matematik i en grupp vars planeringsblock bestod av två av fem klasser i årskurs 7, så borde hon eller han få undervisa naturorienterande ämnen i en dessa två klasser i stället för en av årskursens andra tre klasser.
15. Exempel: De två främmande språk- och svenska-lärare, som skulle undervisa engelska i var och en av de två grupper för undervisning i (allmän och särskild) engelska, som bildats av eleverna i planeringsblock 7de, och som – för att deras tjänster skulle omfatta fler veckotimmar engelska – skulle undervisa ytterligare en engelskagrupp var, borde få undervisa var sin av de två engelskagrupper, som bildats av eleverna i planeringsblock 8de, i stället för att den ena få undervisa en grupp i planeringsblock 8de, och den andra en grupp i planeringsblock 8abc.
16. För att grupperna i ett planeringsblock var klassöverskridande, var undervisning av färre än samtliga grupper per undervisningstillfälle lika med håltimmar i berörda elevers schema och/eller högre kostnad per timme för undervisning i minst ett annat ämne. Att grupperna därför alltid måste undervisas parallellt, innebar att samtliga av de lärare som skulle undervisa dem, vid varje undervisningstillfälle måste vara tillgängliga samtidigt. Mängden tid som dessa lärare skulle vara tillgängliga samtidigt, berodde på vilka tider de skulle undervisa andra klasser och grupper. För att maximera lärarnas samtidiga tillgänglighet, såg rektor till att också deras undervisning av andra klasser och grupper för lärarna ägde rum samtidigt. (Se vidare Bilaga C.)

Läsårsplanering på 1970-talet – Klassanordning

Detta inlägg är en del i serien Läsårsplanering på 1970-talet.

Klassanordning
Före den 15 maj varje år, måste den som planerade undervisningen i grundskolan i ett rektorsområde¹ (hädanefter rektor), till den kommunala skolstyrelsen² lämna förslag till kommande läsårs klassanordning vid rektorsområdets skolenheter. Senast den 15 maj måste nämligen skolstyrelsen till den statliga länsskolnämnden³ lämna förslag till klassanordning vid samtliga skolenheter i kommunen (SOU 1974:36, s. 60).

Rektorns och skolstyrelsens upprättande av förslag till klassanordning styrdes av 5 kap. 19 § skolstadgan (1971:235). Denna bestämde att en klass i årskurs 1–3 respektive 4–9 fick ha högst 25 respektive 30 elever.

År 1973 tillämpades statsbidragsregler som sa att staten⁴ ska täcka varje kommuns kostnad för tjänster för undervisning i bl.a. grundskolan⁵. Antalet och omfattningen av kommunens tjänster för undervisning bestämdes av bl.a. antalet klasser och andra undervisningsgrupper vid kommunens skolenheter⁶. Därför hade staten intresse av att rektorn för en skolenhet med t.ex. 180 elever i årskurs 7, för dessa elever anordnade sex klasser med 30 elever i varje, snarare än t.ex. fem klasser med 26 elever i varje och två klasser med 25 elever i varje.

För att åstadkomma sistnämnt utfärdade statliga skolöverstyrelsen riktlinjer⁷ som uppmanade länsskolnämnder och skolstyrelser (och i förlängningen rektorer) ”att sträva mot så ’fulla’ klasser som möjligt” (Eriksson & Hamber 1973, s. 12).

Att rektor i sitt förslag till klassanordning strävade mot så stora (”fulla”) klasser som möjligt, var viktigast i de delar av förslaget, som avsåg klassanordning i de stadiuminledande årskurserna 1, 4 och 7. Skälet för detta var att 6 kap. 21 § skolstadgan (1971:235) bestämde, att eleverna i mesta möjliga mån ”skall få behålla sina klasskamrater och lärare vid uppflyttning till högre årskurs” (Eriksson & Hamber 1973,  s. 12)⁸.

Anordning av undervisningsgrupper
I 1973 års grundskola anordnades ”[p]å låg- och mellanstadiet […] så gott som all undervisning med klassen som undervisningsenhet” (SOU 1974:36, s. 60)⁹,¹⁰.

På högstadiet däremot, anordnades undervisningen ”i mycket hög grad i andra undervisningsenheter än klassen” (SOU 1974:36, s. 61).

Den undervisning på högstadiet som anordnades i andra undervisningsenheter än klassen, var undervisning där eleven fick välja undervisningens (kursens) ämne och/eller svårighetsgrad. Inför varje av högstadiets årskurser, valde eleven

• i matematik och engelska allmän eller särskild kurs;
• i slöjd trä- och metallslöjd eller textilslöjd;
• i ett tillval ekonomi, konst, teknik, eller B-språk (tyska eller franska)¹¹;
• i tillvalet tyska eller franska allmän eller särskild kurs;
• i s.k. fritt valt arbete en av de aktiviteter som skolstyrelsen utformat¹².

Senast någon gång under den sjätte, sjunde och åttonde årskursens vårtermin, måste eleven ha valt sin kommande årskurs valbara kurser. Elevvalen utgjorde rektors underlag för fördelning av elever på s.k. undervisningsgrupper. Fördelningen styrdes av bestämmelser som sa att en grupp ska bestå av lägst fem elever¹³, och att den får bestå av högst 30¹⁴. (I slöjd¹⁵ och fritt valt arbete¹⁶ skulle en grupp ha ungefär 15 elever¹⁷.)

Anordnandets resultat
Rektorns förslag till anordnande av klasser och undervisningsgrupper (eller undervisningsenheter), framställdes som en fördelning på dessa enheter, av lärarveckotimmar för undervisning i olika ämnen.

Hur många lärarveckotimmar som en undervisningsenhet i ett ämne ska undervisas, angavs av regeringens timplaner. Antalet lärarveckotimmar varierade med ämnet och undervisningsenhetens storlek¹⁸.

Timplan för vanlig (s.k. A-) klass i högstadiets årskurer, ur Läroplan för grundskolan 1969 (Lgr 69, s. 120)².

Nästa inlägg: läsårsplaneringens tjänstefördelning.

---

1. Rektorsområde: de skolenheter med tillhörande upptagningsområden, som en och samma rektor var chef för.
2. Kommunal skolstyrelse: politiskt tillsatt församling som beslutade i vissa skolfrågor. Om en skolkommun var tillräckligt stor skulle den i sin förvaltning inrätta en ordinarie tjänst som skoldirektör (SOU 1974:36, s. 101). Den ordinarie tjänsten som skoldirektör bekostades till större del av det statliga driftbidraget (DsU 1977:8, s. 18).
3. Länsskolnämnd: Regional statlig myndighet, vars uppdrag var att ”ha tillsyn över skolväsendet, främja och ta initiativ till försöksverksamhet, verka för en ändamålsenlig planering och samverkan mellan kommuner, verka för fortbildning av lärare samt svara för den omedelbara inspektionen av det obligatoriska skolväsendet och på uppdrag av centrala myndigheter inspektera icke-obligatoriska skolor” (SOU 1973:48, s. 20).
4. Med staten avses här riksdagen och regeringen.
5. Tjänster för undervisning: tjänster för vilka i tjänsterna ingående undervisning överensstämde med ”fastställa tim- och kursplaner eller särskilda, av statlig myndighet meddelade föreskrifter och medgivanden samt skolförordningens bestämmelser om elevernas fördelning på klasser och grupper” (Ds U 1977:8, s. 23).
6. Antalet tjänster för undervisning bestämdes också av timplanens bestämmelser om hur många timmar en klass eller undervisningsgrupp ska undervisas (dvs. hur många lärarveckotimmar som ska förbrukas på den), samt kollektivavtal om de olika lärartjänsternas undervisningsskyldighet (dvs. hur många timmar i veckan som t.ex. en lågstadielärare enligt avtal ska undervisa). På 1970-talet hette kollektivavtalets arbetsgivarpart Statens avtalsverk och dess arbetstagarparter Sveriges lärarförbund (för lärare som tidigare arbetat i folk- och småskola), Svenska facklärarförbundet (för lärare i gymnastik, slöjd, musik, o.d.), Lärarnas riksförbund (för lärare som tidigare arbetat på allmänna läroverk samt f.d. folkskollärare som vidareutbildat sig till och arbetade som ämneslärare på högstadiet).
7. T.ex. riktlinjerna 1966-03-14 och 1973-03-20 (se vidare SOU 1974:53, s. 544).
8. För att efterleva bestämmelsen i 6 kap. skolstadgan (1971:235), var alltså den rektor som för årskurs 7 vid en skolenhet anordnat fem klasser med 26 elever i varje och två klasser med 25 i varje, förhindrad att, genom att efterföljande läsår fördela den ena av sistnämnda två klassers 25 elever på de övriga sex klasserna, bilda sex ”fulla” klasser, dvs. sex klasser med 30 årskurs-åtta elever i varje.
9. Endast i slöjd kunde eleverna på lågstadiet- och mellanstadiet komma att undervisas i grupper som var sammansatta av elever från olika klasser. För undervisningen i slöjd bestämde timplanen följande: Om antalet elever i (var och en av) årskurserna 3–6 på skolenheten, är lägst 17, anordnas två (klassöverskridande) undervisningsgrupper. Och om antalet elever är högre än 24, får det antal grupper anordnas, som erhålls då man delar detta elevantal med 15, samt – om delningen innebär att det uppstår rest på minst tio elever – ytterligare en grupp (Lgr 69, s. 111; SOU 1974:36, s. 60).
10. Att nästan all undervisning på låg- och mellanstadiet anordnades med klassen som undervisningsenhet, innebar inte nödvändigtvis att eleverna nästan alltid undervisades i helklass. Vid anordnande av undervisning i de årskurser och ämnen, för vilka timplanen angav fler lärarveckotimmar än elevveckotimmar, t.ex. svenska i årskurs 1, skulle läraren använda den överskjutande delen lärarveckotimmar till att undervisa eleverna i mindre grupper än helklass. Om denna användning bestämde Lgr 69 (s. 110) följande. ”Gruppernas storlek och sammansättning avpassas efter elevernas behov av individuell handledning, undervisningssituationens art och omständigheter av betydelse för schemat, t ex skolskjutsar. Det ankommer närmast på läraren att ordna eleverna i grupper.”
11. I valet inför årskurs 9 fick franska eller tyska väljas endast av elever som tidigare läst franska eller tyska (Lgr 69, s. 122).
12. Om fritt valt arbete bestämde skolstadgan (1971:235) att varje elev är skyldig delta och att deltagande elevers prestationer inte ska betygsättas. Vidare bestämde regeringen i grundskolans timplaner, att fritt valt arbete ska uppta två elevveckotimmar per årskurs i högstadiet, och att det för dessa timmar ska utgå ”resurser som motsvarar 4 [lärarveckotimmar] i varje klass [...] som får användas för insatser av lärare eller annan personal eller för andra insatser i samband med verksamheten” (Lgr 69, s. 122). Som exempel på aktiviteter i fritt valt arbete angav Skolöverstyrelsen bl.a. ”naturiakttagelser, […] dans och balett, […] att arbeta i en förening, [och] att spela schack” (Lgr 69, s. 220).
13. Se 5 kap. 21 § skolstadgan (1971:235). ”Om en årskurs omfattar högst två paralleller, [skulle] dock alltid för berörda elever [anordnas] undervisning i minst ett B-språk (allmän eller särskild kurs) samt i minst ett övrigt tillvalsämne” (SOU 1978:4, s. 165).
14. Se Eriksson & Hamber 1973 (s. 16–17).
15. Se Lgr 69 (s. 121, punkt 5) och SOU 1978:4 (s. 16, 77).
16. I fritt valt arbete utgick dubbelt så många lärarveckotimmar som det antal elevveckotimmar timplanen angav för en klass i respektive av högstadiets årskurser (Lgr 69, s. 124 punkt 9). Resurstilldelningen möjliggjorde alltså för rektorn att organisera det fritt valda arbetets aktiviteter i grupper som inte var större än 15 elever.
17. Att en undervisningsgrupp skulle ha ungefär 15 elever gällde också hela respektive större delen av undervisningen i hemkunskap i årskurs 8 respektive årskurs 9 – om en klass var lägst 17 elever (Lgr 69, s. 121 punkt 2). (Eftersom hemkunskapskursen inte var valbar, och det alltså i regel inte [utan endast då en årskurs på högstadiet bestod av två klasser med 16 respektive 17 elever] kunde uppstå betydande storleksskillnader mellan undervisningsgrupper, var det i regel inte påkallat att för den konstruera klassöverskridande undervisningsgrupper.)
18. Exempel på variation p.g.a. ämne: En vanlig klass i årskurs 7 skulle undervisas gymnastik i 3 veckotimmar, och musik i 2 (se Lgr 69, s. 120). Exempel på variation p.g.a. gruppstorlek: I tillvalsämnet franska särskild kurs skulle en undervisningsgrupp med färre än 21 elever i årskurs 7 undervisas i 4 veckotimmar. I samma ämne fick en grupp med lägst 21 elever undervisas i 5 veckotimmar (se Lgr 69, s. 122 punkt 8).

Läsårsplanering på 1970-talet – Inledning

Hur gick det till när ledningen¹ för en skolenhet² i 1973 års grundskola, planerade ett kommande läsårs undervisning? Vilka faktorer styrde planeringen?

Följande text besvarar dessa frågor beträffande planeringen av undervisningen, i framförallt läroämnen³ vid grundskolans högstadium. Skälet för att texten är avgränsad så är

• att nämnd, av följande text avgränsade del av planeringen, var mer komplicerad än övriga delar⁴; och
• antagandet att textens högre mål, läsarens begrepp om läsårsplaneringen i sin helhet, när läsårsplaneringens mest komplicerade del begripits, har uppnåtts av sig självt.

Inledning
Planeringen av undervisningen under ett kommande läsår, i läroämnen vid grundskolans högstadium (hädanefter läsårsplaneringen), var detsamma som att besluta exakt när och var, vem ska undervisa vad, för vilka.

För vilka undervisning ska meddelas, beslutades i den del av läsårsplaneringen som bestod i att anordna klasser och andra undervisningsgrupper (eller undervisningsenheter). Beslutandets resultat var skolans klassanordning⁵.

Tillsammans med bestämmelser om undervisningens tidsmängd i regeringens timplan för högstadiet⁶, möjliggjorde uppgifterna om undervisningsenheter i en skolas klassanordning för varje skolas ledning att besluta vem (vilken tjänsteinnehavare eller lärare) som, i vilka av dessa undervisningsenheter, ska undervisa vad (vilka läroämnen). Beslutandets resultat var skolans tjänstefördelning.

En skolas tjänstefördelning bestämdes delvis av, och var därför ett ofullständigt beslut om, var och när respektive lärare i bestämd tidsmängd ska undervisa bestämt ämne i bestämd undervisningsenhet. Den fullständiga formen av detta beslut var skolans schema.

Nästa inlägg: läsårsplaneringens klassanordning.

---

1. Med ledningen avses rektor och studierektor.
2. Med skolenhet avses den del av en kommuns grundskoleverksamhet, som är förlagd till en särskild skolanläggning, dvs. till ”ett antal skollokaler, som bildar en funktionell enhet och som står under gemensam tillsyn (av rektor eller tillsynslärare)” (SOU 1978:4, s. 31).
3. Med läroämnen (på högstadiet i 1973 års grundskola) avses ämnena svenska, engelska, franska, tyska, religionskunskap, samhällskunskap, historia, geografi, biologi, kemi, fysik, och matematik. Att planera undervisningen i dessa ämnen var svårare än att planera undervisningen i övningsämnena musik, teckning, slöjd, hemkunskap, och gymnastik. Ett skäl för detta var att läroämneslärares anställningar var hårdare reglerade än övningsämneslärares (se SOU 1973:48, s. 166). Ett annat skäl var att läroämneslärare i regel undervisade fler än ett läroämne, medan övningsämneslärare i regel undervisade endast ett övningsämne (se SOU 1972:92, s. 17).
4. Med läsårsplaneringens övriga delar avses planeringen av högstadieundervisningen i övningsämnen (se fotnot 3 ovan), samt läsårsplaneringen av undervisningen i läroämnen och övningsämnen på grundskolans låg- och mellanstadier. Ett bevis på att planeringen av undervisningen i dessa stadier och ämnen i jämförelse med planeringen av undervisningen i läroämnen i högstadiet var enkel, är följande faktum: För varje klass av lågstadiets årskurs 1–2 svarade vanligen en och samma s.k. klassföreståndare för all undervisning i både läroämnen (svenska, matematik, religionskunskap, och hembygdskunskap) och övningsämnen (gymnastik och musik).
5. Till detta beslut utgjorde bl.a. skolans elevantal underlag. Att redogöra för hur detta underlag bestämdes ligger utanför aktuell texts syfte.
6. I sin timplan för högstadiet angav regeringen tidsmängden som en undervisningsenhet av respektive årskurs som lägst ska undervisas respektive ämne, samt tidsmängden som undervisningsenheten och mindre delar av den som högst får undervisas respektive ämne. Denna tidsmängd angavs i s.k. elev- och lärarveckotimmar, där ”veckotimme” betecknade undervisning i 40-minuter i veckan under ett läsår. Se vidare Bilaga F.