Läsårsplanering på 1970-talet – Klassanordning

Detta inlägg är en del i serien Läsårsplanering på 1970-talet.

Klassanordning
Före den 15 maj varje år, måste den som planerade undervisningen i grundskolan i ett rektorsområde¹ (hädanefter rektor), till den kommunala skolstyrelsen² lämna förslag till kommande läsårs klassanordning vid rektorsområdets skolenheter. Senast den 15 maj måste nämligen skolstyrelsen till den statliga länsskolnämnden³ lämna förslag till klassanordning vid samtliga skolenheter i kommunen (SOU 1974:36, s. 60).

Rektorns och skolstyrelsens upprättande av förslag till klassanordning styrdes av 5 kap. 19 § skolstadgan (1971:235). Denna bestämde att en klass i årskurs 1–3 respektive 4–9 fick ha högst 25 respektive 30 elever.

År 1973 tillämpades statsbidragsregler som sa att staten⁴ ska täcka varje kommuns kostnad för tjänster för undervisning i bl.a. grundskolan⁵. Antalet och omfattningen av kommunens tjänster för undervisning bestämdes av bl.a. antalet klasser och andra undervisningsgrupper vid kommunens skolenheter⁶. Därför hade staten intresse av att rektorn för en skolenhet med t.ex. 180 elever i årskurs 7, för dessa elever anordnade sex klasser med 30 elever i varje, snarare än t.ex. fem klasser med 26 elever i varje och två klasser med 25 elever i varje.

För att åstadkomma sistnämnt utfärdade statliga skolöverstyrelsen riktlinjer⁷ som uppmanade länsskolnämnder och skolstyrelser (och i förlängningen rektorer) ”att sträva mot så ’fulla’ klasser som möjligt” (Eriksson & Hamber 1973, s. 12).

Att rektor i sitt förslag till klassanordning strävade mot så stora (”fulla”) klasser som möjligt, var viktigast i de delar av förslaget, som avsåg klassanordning i de stadiuminledande årskurserna 1, 4 och 7. Skälet för detta var att 6 kap. 21 § skolstadgan (1971:235) bestämde, att eleverna i mesta möjliga mån ”skall få behålla sina klasskamrater och lärare vid uppflyttning till högre årskurs” (Eriksson & Hamber 1973,  s. 12)⁸.

Anordning av undervisningsgrupper
I 1973 års grundskola anordnades ”[p]å låg- och mellanstadiet […] så gott som all undervisning med klassen som undervisningsenhet” (SOU 1974:36, s. 60)⁹,¹⁰.

På högstadiet däremot, anordnades undervisningen ”i mycket hög grad i andra undervisningsenheter än klassen” (SOU 1974:36, s. 61).

Den undervisning på högstadiet som anordnades i andra undervisningsenheter än klassen, var undervisning där eleven fick välja undervisningens (kursens) ämne och/eller svårighetsgrad. Inför varje av högstadiets årskurser, valde eleven

• i matematik och engelska allmän eller särskild kurs;
• i slöjd trä- och metallslöjd eller textilslöjd;
• i ett tillval ekonomi, konst, teknik, eller B-språk (tyska eller franska)¹¹;
• i tillvalet tyska eller franska allmän eller särskild kurs;
• i s.k. fritt valt arbete en av de aktiviteter som skolstyrelsen utformat¹².

Senast någon gång under den sjätte, sjunde och åttonde årskursens vårtermin, måste eleven ha valt sin kommande årskurs valbara kurser. Elevvalen utgjorde rektors underlag för fördelning av elever på s.k. undervisningsgrupper. Fördelningen styrdes av bestämmelser som sa att en grupp ska bestå av lägst fem elever¹³, och att den får bestå av högst 30¹⁴. (I slöjd¹⁵ och fritt valt arbete¹⁶ skulle en grupp ha ungefär 15 elever¹⁷.)

Anordnandets resultat
Rektorns förslag till anordnande av klasser och undervisningsgrupper (eller undervisningsenheter), framställdes som en fördelning på dessa enheter, av lärarveckotimmar för undervisning i olika ämnen.

Hur många lärarveckotimmar som en undervisningsenhet i ett ämne ska undervisas, angavs av regeringens timplaner. Antalet lärarveckotimmar varierade med ämnet och undervisningsenhetens storlek¹⁸.

Timplan för vanlig (s.k. A-) klass i högstadiets årskurer, ur Läroplan för grundskolan 1969 (Lgr 69, s. 120)².

Nästa inlägg: läsårsplaneringens tjänstefördelning.

---

1. Rektorsområde: de skolenheter med tillhörande upptagningsområden, som en och samma rektor var chef för.
2. Kommunal skolstyrelse: politiskt tillsatt församling som beslutade i vissa skolfrågor. Om en skolkommun var tillräckligt stor skulle den i sin förvaltning inrätta en ordinarie tjänst som skoldirektör (SOU 1974:36, s. 101). Den ordinarie tjänsten som skoldirektör bekostades till större del av det statliga driftbidraget (DsU 1977:8, s. 18).
3. Länsskolnämnd: Regional statlig myndighet, vars uppdrag var att ”ha tillsyn över skolväsendet, främja och ta initiativ till försöksverksamhet, verka för en ändamålsenlig planering och samverkan mellan kommuner, verka för fortbildning av lärare samt svara för den omedelbara inspektionen av det obligatoriska skolväsendet och på uppdrag av centrala myndigheter inspektera icke-obligatoriska skolor” (SOU 1973:48, s. 20).
4. Med staten avses här riksdagen och regeringen.
5. Tjänster för undervisning: tjänster för vilka i tjänsterna ingående undervisning överensstämde med ”fastställa tim- och kursplaner eller särskilda, av statlig myndighet meddelade föreskrifter och medgivanden samt skolförordningens bestämmelser om elevernas fördelning på klasser och grupper” (Ds U 1977:8, s. 23).
6. Antalet tjänster för undervisning bestämdes också av timplanens bestämmelser om hur många timmar en klass eller undervisningsgrupp ska undervisas (dvs. hur många lärarveckotimmar som ska förbrukas på den), samt kollektivavtal om de olika lärartjänsternas undervisningsskyldighet (dvs. hur många timmar i veckan som t.ex. en lågstadielärare enligt avtal ska undervisa). På 1970-talet hette kollektivavtalets arbetsgivarpart Statens avtalsverk och dess arbetstagarparter Sveriges lärarförbund (för lärare som tidigare arbetat i folk- och småskola), Svenska facklärarförbundet (för lärare i gymnastik, slöjd, musik, o.d.), Lärarnas riksförbund (för lärare som tidigare arbetat på allmänna läroverk samt f.d. folkskollärare som vidareutbildat sig till och arbetade som ämneslärare på högstadiet).
7. T.ex. riktlinjerna 1966-03-14 och 1973-03-20 (se vidare SOU 1974:53, s. 544).
8. För att efterleva bestämmelsen i 6 kap. skolstadgan (1971:235), var alltså den rektor som för årskurs 7 vid en skolenhet anordnat fem klasser med 26 elever i varje och två klasser med 25 i varje, förhindrad att, genom att efterföljande läsår fördela den ena av sistnämnda två klassers 25 elever på de övriga sex klasserna, bilda sex ”fulla” klasser, dvs. sex klasser med 30 årskurs-åtta elever i varje.
9. Endast i slöjd kunde eleverna på lågstadiet- och mellanstadiet komma att undervisas i grupper som var sammansatta av elever från olika klasser. För undervisningen i slöjd bestämde timplanen följande: Om antalet elever i (var och en av) årskurserna 3–6 på skolenheten, är lägst 17, anordnas två (klassöverskridande) undervisningsgrupper. Och om antalet elever är högre än 24, får det antal grupper anordnas, som erhålls då man delar detta elevantal med 15, samt – om delningen innebär att det uppstår rest på minst tio elever – ytterligare en grupp (Lgr 69, s. 111; SOU 1974:36, s. 60).
10. Att nästan all undervisning på låg- och mellanstadiet anordnades med klassen som undervisningsenhet, innebar inte nödvändigtvis att eleverna nästan alltid undervisades i helklass. Vid anordnande av undervisning i de årskurser och ämnen, för vilka timplanen angav fler lärarveckotimmar än elevveckotimmar, t.ex. svenska i årskurs 1, skulle läraren använda den överskjutande delen lärarveckotimmar till att undervisa eleverna i mindre grupper än helklass. Om denna användning bestämde Lgr 69 (s. 110) följande. ”Gruppernas storlek och sammansättning avpassas efter elevernas behov av individuell handledning, undervisningssituationens art och omständigheter av betydelse för schemat, t ex skolskjutsar. Det ankommer närmast på läraren att ordna eleverna i grupper.”
11. I valet inför årskurs 9 fick franska eller tyska väljas endast av elever som tidigare läst franska eller tyska (Lgr 69, s. 122).
12. Om fritt valt arbete bestämde skolstadgan (1971:235) att varje elev är skyldig delta och att deltagande elevers prestationer inte ska betygsättas. Vidare bestämde regeringen i grundskolans timplaner, att fritt valt arbete ska uppta två elevveckotimmar per årskurs i högstadiet, och att det för dessa timmar ska utgå ”resurser som motsvarar 4 [lärarveckotimmar] i varje klass [...] som får användas för insatser av lärare eller annan personal eller för andra insatser i samband med verksamheten” (Lgr 69, s. 122). Som exempel på aktiviteter i fritt valt arbete angav Skolöverstyrelsen bl.a. ”naturiakttagelser, […] dans och balett, […] att arbeta i en förening, [och] att spela schack” (Lgr 69, s. 220).
13. Se 5 kap. 21 § skolstadgan (1971:235). ”Om en årskurs omfattar högst två paralleller, [skulle] dock alltid för berörda elever [anordnas] undervisning i minst ett B-språk (allmän eller särskild kurs) samt i minst ett övrigt tillvalsämne” (SOU 1978:4, s. 165).
14. Se Eriksson & Hamber 1973 (s. 16–17).
15. Se Lgr 69 (s. 121, punkt 5) och SOU 1978:4 (s. 16, 77).
16. I fritt valt arbete utgick dubbelt så många lärarveckotimmar som det antal elevveckotimmar timplanen angav för en klass i respektive av högstadiets årskurser (Lgr 69, s. 124 punkt 9). Resurstilldelningen möjliggjorde alltså för rektorn att organisera det fritt valda arbetets aktiviteter i grupper som inte var större än 15 elever.
17. Att en undervisningsgrupp skulle ha ungefär 15 elever gällde också hela respektive större delen av undervisningen i hemkunskap i årskurs 8 respektive årskurs 9 – om en klass var lägst 17 elever (Lgr 69, s. 121 punkt 2). (Eftersom hemkunskapskursen inte var valbar, och det alltså i regel inte [utan endast då en årskurs på högstadiet bestod av två klasser med 16 respektive 17 elever] kunde uppstå betydande storleksskillnader mellan undervisningsgrupper, var det i regel inte påkallat att för den konstruera klassöverskridande undervisningsgrupper.)
18. Exempel på variation p.g.a. ämne: En vanlig klass i årskurs 7 skulle undervisas gymnastik i 3 veckotimmar, och musik i 2 (se Lgr 69, s. 120). Exempel på variation p.g.a. gruppstorlek: I tillvalsämnet franska särskild kurs skulle en undervisningsgrupp med färre än 21 elever i årskurs 7 undervisas i 4 veckotimmar. I samma ämne fick en grupp med lägst 21 elever undervisas i 5 veckotimmar (se Lgr 69, s. 122 punkt 8).