Hemsida: december 2020


Referat av	Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Andens fenomenologi.
Översättning	Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein, Thales, Stockholm, 2008.
Originalets titel	System der Wissenschaft. Erster Tiel, Die Phänomenologie des Geistes.
Först utgiven	Joseph Anton Goebhardt, Bamberg och Würzburg, 1807.

Föregående stycke 77
Inledningen (§§ 73–89), stycke 78

Inte heller i stycke 78 säger Hegel vad det är att som föremål eller utgångspunkt för en framställning av det framträdande vetandet, ha bara det framträdande vetandet. Åtminstone inte uttryckligen. I stället säger han

att det vetande som Andens fenomenologi är en framställning av – det naturliga medvetandet – ”omedelbart håller sig för det reella vetandet”;
att framställningen av det naturliga medvetandet kommer att visa att detta är ”endast vetandets begrepp, eller icke reellt vetande”;
att således framställningen för det naturliga medvetandet självt, kommer att vara ”en förlust av det självt”; och
att den ”väg” (mot ”det sanna vetandet” [§ 77]) som Hegel liknar framställningens helhet vid, ”[d]ärför kan […] fattas som tvivlets väg”.

För att få klarhet i vad Hegel här menar, ska vi studera ett exempel.

♦
Exemplet kommer från en undersökning på lärarhögskolan vid Kaliforniens universitet sensommaren 1987 till försommaren 1988¹. Undersökningens syfte var att, hos studenter vid högskolans nio månader långa påbyggnadsutbildning till lärare för personer med kandidatexamen, dokumentera

föreställningar om lärararbete; samt
de eventuella förändringar av samma föreställningar, som utbildningen för studenterna kunde innebära.

I undersökningen deltog 14 studenter. En av dem var Lynda. För att ta reda på vilken föreställning om lärararbete som utbildningen för hennes del kunde komma att förändra, genomförde undersökningen inför utbildningens början en intervju med Lynda. I den gav Lynda bestämt uttryck åt det följande.

Lärararbetets föremål, skolbarnen, har en naturlig fallenhet att lära sig saker. Lärarens uppgift är att befrämja denna fallenhet. Det gör läraren genom att låta sin undervisning vara upprättandet åt barnen av på förhand bestämda inlärningssituationer. Inlärningssituationer i vilka barnen på egen hand får upptäcka lärdomar som deras lärare har laddat situationerna med.

Lyndas lärarutbildning hade två delar. En av dem var praktisk. I den fick Lynda undervisa en grupp barn vid en grundskola. Först tillsammans med barnens ordinarie lärare och sedan på egen hand. Att Lynda undervisade barnen på egen hand är detsamma som att hon förverkligade ovannämnd föreställning om lärararbete (hädanefter föreställning om hur man undervisar skolbarn). Det var den verkliga prövningen av föreställningens sanning.

Om föreställningen varit sann, hade föremålet för Lyndas undervisning, barnen, koncentrerat sig på samma undervisning. Det gjorde de inte. I stället sysslade de med annat. Sådant som barn när de inte känner sig tvingade, gör hellre än att försöka tillägna sig nyttiga lärdomar. Dvs. leker och bråkar.

För Lynda visade det nyssnämnda att hon hade fel om något som hon varit övertygad om, nämligen sin egen förmåga att undervisa barn, eller sig själv. Och detta dessutom i en situation, där det att hon hade fel och saknade förmåga, hade omedelbara negativa konsekvenser. För att hantera den mest omedelbara av konsekvenserna – förhållandet att de barn hon undervisade inte koncentrerade sig på hennes undervisning – tvingades Lynda börja ställa krav på barnens uppförande, och med olika medel – såsom nära övervakning och tillrättavisningar – tvinga dem att leva upp till kraven. Detta tvingande och framtvingade handlande från hennes sida, verkade förutsätta att barn snarare än naturligt fallna att lära sig saker, i stället är naturligt fallna att slippa lära sig saker, och stod alltså i direkt motsättning till hur Lynda nyss hade föreställt sig att en lärare inför en grupp skolbarn ska vara. Således började Lynda tvivla på sig själv. För den undersökning som dokumenterade alltsammans erkände hon att:

Jag är inte säker på att läraryrket är något för mig. Jag kände inte riktigt till den här delen. Det verkar som att jag måste vara på dem hela tiden för att få dem att koncentrera sig, och jag gillar inte det med mig. Det verkar som att allt jag gör är att vara barnvakt – få dem att göra klart lite arbete för att sedan kunna fortsätta till nästa uppgift.

♦
På vilket sätt är det ovan nämnda ett exempel på vad Hegel i de första tre meningarna av stycke 78 säger?

Inför början av sig utbildning hade Lynda en föreställning om hur barn naturligen (egentligen, i själva verket, i sanning, i sig) är. Föreställningen säger att barn är naturligt fallna, eller i sig motiverade, att lära sig det som en lärare i skolan försöker lära dem. Ett annat sätt att säga detta på, är att säga att barn i sig för Lynda inför hennes utbildnings början, var motiverade att lära sig. I stycke 78 av Andens fenomenologi motsvaras det nyssnämnda av Hegels utsaga att det vetande som Andens fenomenologi är en framställning av – det naturliga medvetandet – ”omedelbart håller sig för det reella vetandet”.
Under sin utbildning fick Lynda på egen hand undervisa en grupp barn vid en grundskola. I konsekvens med vad barn i sig för henne vid denna tidpunkt var, undervisade Lynda barnen på ett sätt som förutsätter att barn är i sig motiverade. Att barnen på hennes undervisning svarade inte med att försöka lära sig, utan med att leka och bråka, visade Lynda att motiverade är vad barn är inte i sig, utan endast (vad de) för henne (varit). I stycke 78 av Andens fenomenologi motsvaras det nyssnämnda av Hegels utsaga att framställningen av det naturliga medvetandet kommer att visa att detta snarare än kännandes eller vetandes en natur eller ett i-sig, dvs. snarare än i sig eller reellt vetande, är ”endast vetandets begrepp, eller icke reellt vetande” (kursiv ej i orig.).
Händelsen att Lynda under sin utbildning undervisade en grupp barn med utgångspunkt i föreställningen att barn är i sig motiverade, är detsamma som att Lynda förutsatte föreställningen som sanning, och att hon gjorde detta inte i t.ex. samtal med en forskare som ställer frågor om vad lärararbete är för henne, utan ”på riktigt” eller i handling, dvs. i möten med föreställningens föremål, en grupp skolbarn, som syftade till att lära dessa det som en lärare i skolan försöker lära skolbarn. Sättet varpå ifrågavarande barn i detta möte svarade, var för Lynda ett vederläggande av hennes som sanning förutsatta föreställning. I stycke 78 av Andens fenomenologi motsvaras detta av Hegels utsaga att det som framställningen av det naturliga medvetandet kommer att visa, för det naturliga medvetandet kommer att vara en ”en förlust” (eller ett vederläggande) av dess ”sanning”, vilken Hegel likställer med ”det [naturliga medvetandet] självt”.
Att föremålet för hennes försanthållande i handling av föreställningen (att skolbarn är i sig motiverade att lära sig saker), handlade i strid med denna sanning, tvingade Lynda att göra likadant. Att göra det gjorde Lynda förtvivlad. I stycke 78 av Andens fenomenologi motsvaras denna Lyndas praktikerfarenhet av Hegels utsaga, att den ”väg” (mot ”det sanna vetandet” [§ 77]) som Hegel liknar framställningen av det naturliga medvetandet överhuvudtaget vid, ”kan [...] fattas som tvivlets väg”.

♦
I anknytning till sin bestämning i den tredje meningen av stycke 78, av det naturliga medvetandets väg mot det sanna vetandet som ”tvivlets väg”, gör Hegel en distinktion i ordet tvivel. Distinktionen är detsamma som ett åtskiljande av

”det vi brukar förstå med tvivel, nämligen ett omskakande av den ena eller andra förmenta sanningen, efter vilket som sig bör tvivlet återigen försvinner och vi återvänder till den föregående sanningen, så att saken till sist fattas som förut”; från
”den medvetna insikten i det framträdande vetandets osanning” (vars görande enligt Hegel är det vi brukar förstå med ordet förtvivlan).

Som vi i punkt 3. och 4. ovan redan har varit inne på, exemplifieras b. av det vederläggande av föreställningen att barn är i sig motiverade, som Lyndas undervisning av en grupp skolbarn var.

Ett exempel på a., dvs. på endast retoriskt tvivel på en föreställning, vilket alltså är vad Hegel menar att framställningen av det naturliga medvetandet inte kommer att innehålla eller vara, får vi om vi föreställer oss att Lynda från vårt exempel, i t.ex. den intervju som hölls med henne inför hennes utbildnings början, tog upp och bemötte invändningar mot den föreställning om lärararbete som hon i samma intervju gav bestämt uttryck åt.

I konsekvens med nyssnämnd distinktion mellan retoriskt och uppriktigt, eller bevarande och omintetgörande tvivel på en försanthållen föreställning (eller sanning), gör Hegel i den femte till sjunde meningen av stycke 78 en distinktion i ordet skepticism. Distinktionen är detsamma som ett åtskiljande av

”den [skepticism] med vilken den allvarlige ivraren för sanning tror sig ha förberett och utrustat sig för vetenskapen, nämligen föresatsen […] att pröva allt själv och endast följa den egna övertygelsen”; från
”den utförliga historien om medvetandets egen bildning till vetenskap” (vilken – som skepticism – enligt Hegel ska begripas som ”sig fullkomnande”).

Med detta menar Hegel att framställningen av det naturliga medvetandet är detsamma som inte endast utövandet av en förmåga som det naturliga medvetandet redan äger eller är, t.ex. förmågan att underordna sig ”föresatsen [...] att pröva allt själv och endast följa den egna övertygelsen”, utan som denna förmågas utövande i ett förhållande som, genom att framtvinga tvivel i bemärkelse b., innebär bearbetningen eller bildningen av samma förmåga till den vetenskapliga förmåga (”att pröva vad sanning är”) som det naturliga medvetandet alltså inte redan är².

♦
Lite i förbigående säger Hegel avslutningsvis i stycke 78, att ett ”medvetande som direkt tar itu med att pröva [vad sanning är]” är uppfyllt av felaktiga föreställningar (”de så kallade naturliga […], vilka det är likgiltigt om man kallar egna eller främmande”). För oss som har läst stycke 74 noggrant väcker detta en fråga. I stycke 74 säger Hegel nämligen att det att direkt ta itu med att pröva vad sanning är, är något som särskiljer vetenskapen (från ”oron för att hamna i misstag”). Menar Hegel alltså verkligen att vetenskapen är uppfylld av felaktiga föreställningar? Antagligen inte. Antagligen menar han i stället att det finns minst en form av det naturliga medvetandet som – liksom vetenskapen – direkt tar itu med att pröva vad sanning är. Men att varje sådan form – till skillnad från vetenskapen – är ett medvetande som ännu inte har gjort ”den fullständiga erfarenheten av sig [självt]” (§ 77), eller vandrat förtvivlans väg.

Nästa stycke 79

För mer information om undersökningen, se rapporten med följande publiceringsdata, och särskilt sidorna 170 och 173: Hollingsworth, S. (1989). Prior Beliefs and Cognitive Change in Learning to Teach. American Educational Research Journal, Vol. 26, Nr. 2 (sommaren 1989), s. 160-189.

Det vill säga att framställningen av det naturliga medvetandet är detsamma som en ofullkomlig förmågas ”fullkomnande”.

Hemsida

måndag 28 december 2020

Hegel, Andens fenomenologi (referat)

söndag 27 december 2020

Andens fenomenologi, inledningen, stycke 78