| Referat av | Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Andens fenomenologi. |
| Översättning | Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein, Thales, Stockholm, 2008. |
| Originalets titel | System der Wissenschaft. Erster Tiel, Die Phänomenologie des Geistes. |
| Först utgiven | Joseph Anton Goebhardt, Bamberg och Würzburg, 1807. |
Inledningen (§§ 73–89), stycke 76
Stycke 76 inleds av en lång mening. I den räknar Hegel upp sådant som han, i föregående stycken 73–75 sagt att det han där kallat bl.a. ”en naturlig föreställning”, ”oro för att hamna i misstag”, ”fruktan för att göra misstag”, och ”fruktan för sanningen” (hädanefter den naturliga föreställningen) föreställer sig.
Uppräkningens sammanhang är Hegels påstående att man, ”istället för” att (1) själv använda dessa föreställningar; eller (2) ägna kraft åt att identifiera deras brister (”kämpa med att ge svar på allt detta”), ”utan vidare [kunde] förkasta dem som godtyckliga och tillfälliga”, samt kalla användningen av de ord, som förfarandet att använda föreställningarna är, t.ex. orden ”det absoluta, kunskapen, liksom också [orden] det objektiva och subjektiva”, för ”bedrägeri”.
I styckets andra mening anger Hegel ett skäl till att man ”kunde” kalla den naturliga föreställningens användning av ord som t.ex. det absoluta och kunskapen för bedrägeri. I angivelsen likställer Hegel nämnd användning med förfarandet att hävda att ordens betydelse är allmänt känd, eller att man själv vet vad de betyder. Skälet som Hegel anger är att ett sådant hävdande, vilket Hegel alltså menar att den naturliga föreställningens användning av ord som det absoluta och kunskapen är, ”förefaller” vara ett sätt för den som hävdar, att slippa den ansträngning som det innebär att, för sig själv och för varje annan, klargöra samma ords betydelse (”bespara sig huvudsaken, nämligen att tillhandahålla [dessa ords] begrepp”).
I styckets tredje mening påminner Hegel om något som han sagt i stycke 74, nämligen att den naturliga föreställningens föreställningar är argument för ståndpunkten (idén, tanken, påståendet, utsagan, föreställningen, antagandet, förutsättningen) att det som vetenskapen gör är omöjligt. (Den naturliga föreställningens ”föreställningar och uttryckssätt”, påminner Hegel, ”syftar till att avvärja vetenskapen själv”.)
Påminnelsens sammanhang är påståendet att man, ”[m]ed större rätt” än den rätt, med vilken den naturliga föreställningen besparar sig mödan att klargöra betydelsen av de ord som den använder, ”kunde […] bespara sig mödan att överhuvudtaget ta notis om” den naturliga föreställningen och dess föreställningar. Som skäl för detta påstående anger Hegel i samma mening, att nämnda föreställningar ”utgör bara vetandets tomma framträdande, som omedelbart försvinner när vetenskapen uppträder”.
Med sistnämnt menar Hegel att den naturliga föreställningens ”föreställningar och uttryckssätt” är ett intryck eller sken av att veta, som den naturliga föreställningen frånger sig. Närmare bestämt menar Hegel att detta sken av att veta är det enda som den naturliga föreställningen är (därav bestämningen av dess sken eller framträdande som ”tomt”). Med ”vetenskapens uppträdande” menar Hegel inseendet av just detta. Kort sagt menar Hegel, att inseendet att den naturliga föreställningen är endast ett sken av att veta (”bara vetandets tomma framträdande”), är detsamma som att den naturliga föreställningen för den vetenskap, som inseendet är ett uppträdande av, omedelbart försvinner.
I den fjärde meningen av stycke 76, får vi veta varför det att bespara sig mödan att överhuvudtaget ta notis om den naturliga föreställningen, är något som man trots allt bara ”kunde” göra. Närmare bestämt får vi veta att nämnd möda är något som man kunde bespara sig om det inte vore för att: vetenskapen ”i det att [den] uppträder […] själv blir till en framträdelse”. Eller, med andra ord: att inseendet eller insikten (att den naturliga föreställningen är endast ett sken av att veta), i det att den precis har gjorts, för sig själv och för en annan är endast ett oprövat eller obevisat faktum (intryck, sken). Ungefär som den föreställning ”om en kunskap skild från det absoluta och ett absolut skilt från kunskapen”, som den naturliga föreställningen bara ”förutsätter […] som sanning”, utan att först ha prövat ”huruvida [den] är sanning” (§ 74, kursiv ej i orig.).
För vetenskapen är sistnämnd identitet med den naturliga föreställningen i sin tur endast ett ”sken”, dvs. endast ytlig eller skenbar. Att bevisa detta för sig själv och för en annan – där ”en annan” är detsamma som varje vetande som inte redan har gjort (och sedan dess väsentligen är) den insikt som vetenskapen gjort (och sedan dess väsentligen är) –, är detsamma som att ”befria sig från detta sken”.
I resten av stycke 76 resonerar sig Hegel fram till hur vetenskapen för varje vetande som inte redan är den (t.ex. den naturliga föreställningen), måste göra för att pröva eller bevisa sig / upphäva sin skenbara identitet med detta (hädanefter bevisa sig). Han börjar med att säga att vetenskapen kan göra detta ”bara […] genom att vända sig mot [samma skenbara identitet]”. Därefter utesluter han, i vad som bildar ett argument för sistnämnt påstående, och förklaring av vad han menar med ”att vända sig mot [nämnd skenbarhet]”, två andra möjligheter för vetenskapen att bevisa sig.
Som den första möjligheten föreställer Hegel oss hur vetenskapen gör så som Hegel i stycke 74 föreställde oss att den naturliga föreställningen kan göra, nämligen omedelbart avfärda eller ”förkasta” ett vetande (”den vetenskap”), vars förfarande (förfarandet att ”utan [den naturliga föreställningens] betänkligheter [ta] uti med det egentliga verket och verkligen [skaffa] sig kunskap”) strider mot något, som det därmed blir uppenbart att den naturliga föreställningen förutsätter som sanning. I sammanhanget av stycke 74 och den naturliga föreställningens avfärdande av vetenskapen, rörde det sig om framför allt föreställningen att det absoluta är något annat än kunskapen, men att kunskapen ändå kan vara sann. I aktuellt sammanhang, där Hegel alltså föreställer oss möjligheten att i stället vetenskapen omedelbart avfärdar den naturliga föreställningen, skulle det röra sig om (den från stycke 75 kända, av vetenskapen som sanning förutsatta) föreställningen att endast det absoluta är sant, endast det sanna absolut.
Att, som skäl för sitt avfärdande av ett annat vetande som osant eller osäkert (”en gängse åsikt om tingen”), hänvisa till en mer allmän form av sig själv, som detta andra vetande inte överensstämmer med, kallar Hegel i den åttonde meningen av stycke 76 för att ”försäkra” det man sagt, eller ”förklara sitt vara [dvs. sin förmåga att förutsätta något som sanning och det man som sanning förutsätter] som sin kraft”. Att göra så fungerar inte. Skälet därför är – som vi redan vet – att också det andra vetandet (hädanefter den naturliga föreställningen) som sanning kan förutsätta och hänvisa, till en mer allmän form av sig, närmare bestämt till föreställningen att det absoluta är något annat än kunskapen, men att kunskapen ändå kan vara sann, vilken tvärtom vetenskapen inte överensstämmer med. Konstaterandet av detta är detsamma som uteslutandet av möjligheten för vetenskapen att på beskrivet sätt bevisa sig.
Som den andra möjligheten för vetenskapen att bevisa sig, föreställer oss Hegel, i vad som tycks utgå från nyssnämnt konstaterande (insikt, erfarenhet) av att både vetenskapen och den naturliga föreställningen som sanning förutsätter var sin föreställning, hur vetenskapen i stället för att bara avfärda den naturliga föreställningen med hänvisning till sin sanning, ”kallar detta andra osanna vetande för [sitt] framträdande”, dvs. förklarar att det som den naturliga föreställningen förutsätter som sanning, egentligen är vetenskapen själv.
För att underbygga utsagan att den naturliga föreställningen förutsätter vetenskapen, måste vetenskapen bevisa att den naturliga föreställningen är otillräcklig. Som exempel på ett sådant bevisande kan vi här – utan Hegels hjälp – föreställa oss hur vetenskapen anklagar den naturliga föreställningen för att denna, när den ska bevisa sig, gör just det som vetenskapen nyss försökte göra (och då tvingades konstatera att även den naturliga föreställningen förmår), nämligen ”[åberopa] sig på att [den] är till, och [försäkra] att vetenskapen inför [den] är intig”. ”Att den naturliga föreställningen alltså egentligen inte kan bevisa sig, att den alltså är otillräcklig”, slutleder vetenskapen nu (i detta vårt exempel), ”måste innebära att den som inser detta, jag, är sann”.
Att göra så, säger Hegel, fungerar dock ännu sämre (än att bara omedelbart förkasta den naturliga föreställningen ”som en gängse åsikt om tingen”). Som skäl därför anger han att vetenskapen här, ”å ena sidan [...] återigen [bara åberopar] sig på ett vara, å andra sidan också på sig själv såsom den är i den icke sannskyldiga kunskapen, det vill säga på en dålig form av sitt eget vara och mer på sin framträdelse än på hur den är i och för sig”.
Eller med andra ord: För föreställningen eller utsagan ”vetenskapen är sann och inte omedelbart vetenskapen är osann” är utsagan ”inte omedelbart vetenskapen är osann” ett sämre skäl, än vad utsagan ”vetenskapen överensstämmer och en helt annan kunskap än vetenskapen överensstämmer inte med det vetenskapen förutsätter som sanning” är för utsagan ”vetenskapen är sann och en helt annan kunskap osann”.
Särskilt om utsägaren, vetenskapen, med ”inte omedelbart vetenskapen” menar sig själv i utsagd form, till skillnad från det förflutna ögonblick då den plötsligt bara insåg att den, när den i utsagd form (dvs. med utsagor) försökte upphäva sin skenbara identitet med t.ex. den naturliga föreställningen, liksom den naturliga föreställningen då bara hänvisade till en mer allmän form av sig själv, och alltså snarare bekräftade nämnd identitet, dvs. visade att identiteten förutom skenbar är väsentlig (sann, absolut).
Och särskilt om den som vetenskapen säger detta till, ”inte omedelbart vetenskapen”, ännu inte har gjort vetenskapens insikt, och alltså väsentligen är vetenskapen själv före insikten, närmare bestämt ett vetande som bevisar sig självt och avfärdar varje annat genom att bara hänvisa till en mer allmän form av sig självt. För detta vetande, dvs. för förfarandet att rakt av avfärda varje vetande som inte redan överensstämmer med den föreställning som det håller för sanning, bekräftar eller bevisar vetenskapens prat om att vetenskapen är dess förutsättning eller att det självt är vetenskapens ofullkomliga framträdelse snarare att vetenskapen verkligen är ett helt annat vetande än det.
Det verkar inte bättre än att vetenskapen, om den för ”inte omedelbart vetenskapen”, dvs. ett vetande som ännu inte har gjort vetenskapens insikt, och därför för vetenskapen är ”bara vetandets tomma framträdande”, vill bevisa det den sedan sin insikt är, och upphäva sin skenbara identitet med detta andra vetande, hos det måste åstadkomma eller framställa samma insikt.
”Av detta skäl”, avslutar Hegel stycke 76, ”ska vi här företa oss att framställa det framträdande vetandet”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar