Andens fenomenologi, inledningen, stycke 77

Referat av	Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Andens fenomenologi.
Översättning	Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein, Thales, Stockholm, 2008.
Originalets titel	System der Wissenschaft. Erster Tiel, Die Phänomenologie des Geistes.
Först utgiven	Joseph Anton Goebhardt, Bamberg och Würzburg, 1807.

Föregående stycke 76
Inledningen (§§ 73–89), stycke 77

Hegel avslutade stycke 76 med att säga att ”[vi här ska] företa oss att framställa det framträdande vetandet”. Vår läsning av övriga stycke 76 visade att Hegel med ”det framträdande vetandet” menar ett vetande som inte redan är, och därmed i stället framträder för, vetenskapen. Med ”vetenskapen” menar Hegel

• förfarandet att försöka framställa kunskapen om varat i sig utan att först ha talat om vad kunskap i sig är, vilket – i motsats till det Hegel i stycke 73-75 kallar för bl.a. ”en naturlig föreställning” – inte förutsätter att varat i sig är något annat än kunskapen i sig (se vidare t.ex. detta inlägg).

Från nyssnämnd läsning av övriga stycke 76, vet vi att Hegel menar

• att förhållandet att det framträdande vetandet inte redan är vetenskapen, beror på – och är detsamma som – att vetenskapen och inte det framträdande vetandet har insett, att det som det framträdande vetandet i och för sig är, och sättet varpå det bevisar detta, i inget fall bevisar något som (för vetenskapen) inte redan varit givet, och alltså att det som det framträdande vetandet i och för sig är, saknar bevis;
• att det framträdande vetandet väsentligen är vetenskapen före nämnd insikt; och
• att förfarandet ”att framställa det framträdande vetandet” är detsamma som att, i och av det framträdande vetandet, åstadkomma nämnd insikt.

I stycke 77 säger Hegel att framställningen av det framträdande vetandet

kan [...] fattas som vägen för det naturliga medvetandet, som tränger sig fram mot det sanna vetandet, eller som vägen för den själ som vandrar genom serien av sina gestalter som genom stationer utstakade för den av dess natur [...].

Med ”det sanna vetandet” menar Hegel vetenskapen. Med ”det naturliga medvetandet” menar han det framträdande vetandet, närmare bestämt varje vetande som inte redan har gjort vetenskapens insikt, och alltså ännu förutsätter att kunskapen i sig är någonting annat är varat i sig.

I citerad utsaga liknar Hegel det framträdande vetandets eller det naturliga medvetandets framställning vid ”vägen för den själ som vandrar genom serien av sina gestalter som genom stationer utstakade för den av dess natur”. Av detta kan vi sluta oss till att Hegel menar att det naturliga medvetandet framträder i olika former, eller att det finns flera olika sätt att förutsätta att kunskapen i sig är något annat än varat i sig, och att dessa former eller sätt att förutsätta är ordnade i en serie.

Hegel säger att seriens slut är ”det sanna vetandet”. Detta antyder det faktum att serien är hierarkisk. Att serien är hierarkisk innebär att varje högre form i den är vad en lägre form har upphävts till, och att upphävandet av den högst ordnade formen är detsamma som ”vetenskapens uppträdande”, eller inseendet att den ”naturliga föreställning” som på Hegels tid dominerade filosofin (se § 73 och detta inlägg), är ”bara vetandets tomma framträdande, som omedelbart försvinner när vetenskapen uppträder” (se § 76 och detta inlägg, styckena 4–6).

Därmed kan vi också sluta oss till att Hegel med det som i detta referat har kallats för vetenskapens insikt, menar en hel serie insikter, en för varje naturliga medvetandet-forms upphävande. I stycke 77 liknar Hegel genomgången av hela denna serie vid det naturliga medvetandets ”fullständiga [erfarenhet] av sig [självt]” och uppnående av ”kännedom om vad [det] i sig [självt] är”.

Som skäl för sin bestämning av vad det att framställa det framträdande vetandet i resten av Andens fenomenologi ”kan [...] fattas som” (nämligen ”som vägen för det naturliga ...”), anger Hegel att ”denna framställning”, som sin ”utgångspunkt” eller ”sitt föremål”, ”nu bara har det framträdande vetandet”. Om denna angivelse kan sägas, att bestämningen i den, av framställningens föremålsinnehav som det (i stycke 77) ”nu”-varande, relaterar Hegels bestämning av framställningen överhuvudtaget, till de sista sju meningarna av föregående stycke 76. På grundval av vår tidigare läsning av dessa meningar, kan vi här sluta oss till att Hegel med påståendet att framställningen av det framträdande vetandet, till föremål har ”bara [...] det framträdande vetandet”, menar varken

• att framställningen till föremål har den föreställning om vad kunskap i sig är, vilken vetenskapen och inte det framträdande vetandet förutsätter som sann / i och för sig är (jfr. föregående inlägg, ”första möjligheten”); eller
• att framställningen till föremål har otillräckligheten för vetenskapen, hos det framträdande vetandets sätt att bevisa att det är sant / vad det i och för sig är (jfr. föregående inlägg, ”andra möjligheten”).

Vad menar han då? Det säger Hegel i stycke 77 inte.

Nästa stycke 78