Andens fenomenologi, inledningen, stycke 73

Referat av	Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Andens fenomenologi.
Översättning	Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein, Thales, Stockholm, 2008.
Originalets titel	System der Wissenschaft. Erster Tiel, Die Phänomenologie des Geistes.
Först utgiven	Joseph Anton Goebhardt, Bamberg och Würzburg, 1807.

Inledningen (§§ 73–89), stycke 73

Hegel inleder Andens fenomenologi med att beskriva en föreställning. En föreställning som på Hegels tid dominerade filosofin. Därför kallar Hegel den för ”naturlig”. Föreställningen säger

• att filosofins (eller vi filosofers, vårt) syfte är ”den verkliga kunskapen om det som i sanning är”; och
• att vår möjlighet att förverkliga vårt syfte beror på om vi först lyckas besvara frågan (”klargöra”) vad kunskapen är i sig (egentligen, verkligen, i sanning).

I en bisats inskjuter Hegel att denna föreställning förutsätter

• att kunskapen är ett verktyg eller medium (”medel”) genom vilket vi kan framställa eller få tillgång till ”det absoluta” (vilket är en synonym till ”det som i sanning är”).

I styckets andra mening övergår Hegel till att kalla den naturliga föreställningen för en ”oro”. Och han anger två omständigheter som ”förefaller” underbygga eller motivera den.

Den ena är möjligheten att kunskapen är på förhand uppdelad i olika slag. I så fall är det möjligt i sin tur, att ett visst slag förverkligar filosofins syfte bättre än alla andra, och att vi som vill förverkliga syftet riskerar att välja fel. (Vi kan jämföra med företeelsen sinnligt verktyg, uppdelad i verktygs-slagen spade, hammare, yxa, etc., och sanningen att vi, om vi ville fälla träd, borde välja yxan och inte hammaren.)

Den andra omständigheten gör gällande möjligheten att kunskapen överhuvudtaget (i olika slag uppdelad eller ej), är en på förhand avgränsad förmåga (”en förmåga av bestämd slag och omfång”). Om kunskapen har på förhand bestämda gränser, och vi som vill förverkliga filosofins syfte inte först identifierar dem (”bestämm[er] [kunskapens] natur och gränser”), är det möjligt att vi kommer att inbilla oss att vi vet något som egentligen, p.g.a. vad kunskapen egentligen är, inte går att veta. (Här är det svårare att hitta en klargörande jämförelse. Svårt att föreställa sig hur, om kunskapen var som förmågan att använda en yxa, dvs. begränsad till förverkligandet av endast vissa syften – fälla träd, hugga ved, etc. –, och vi inte visste detta, vi efter ett försök att med yxhugg förverkliga ett annat syfte, t.ex. laga en trasig stol, med stolen slagen i flisor ändå skulle inbilla oss att vi med yxhugg kunde laga trasiga stolar.)

I styckets tredje mening föreslår Hegel att oron för att välja fel slags kunskap eller missta sig på kunskapens möjlighet (hädanefter oron för att hamna i misstag), är fördömd att dra slutsatsen (”förvandlas till övertygelsen”), att förverkligandet av filosofins syfte (”att genom kunskapen […] förvärva det som är i sig åt medvetandet”), är omöjligt.

I resten av stycket slutligen, utvecklar Hegel, i vad som bildar ett argument för nyssnämnt förslag, några variationer av följande självklarhet.

Om varat i sig är något annat än kunskapen, så kan kunskapen per definition inte ge oss varat i sig; huruvida vi i rollen som den naturliga föreställningens framställare, genom en undersökning av kunskapen lyckas skilja ”verklig” kunskap från ”overklig” – det kvittar.

Nästa stycke 74