Läsårsplanering på 1970-talet – Tjänstefördelning

Detta inlägg är en del i serien Läsårsplanering på 1970-talet.

Tjänstefördelning
I 1973 års grundskola bestämde 5 kap. 35 § skolstadgan (1971:235), att rektor inför ett läsår, för var och en av skolenheterna i sitt arbetsområde, ska fastställa en ”plan över lärarnas tjänstgöring i olika klasser, grupper och ämnen samt över deras viktigare arbetsuppgifter i övrigt”.

Paragrafens andra stycke bestämde att ett förslag till plan ska upprättas före den 1 juni, och att ”[l]ärarna skall beredas tillfälle att yttra sig över förslaget”¹.

En sådan tjänstgöringsplan, eller tjänstefördelning, var i huvudsak ett beslut om

• fördelning av en skolenhets lärarveckotimmar kommande läsår, på de av en kommuns lärartjänster, som kommande läsår skulle fullgöras vid skolenheten².
• förläggande av lärartjänsters fullgöranden till undervisningsenheter (klasser och undervisningsgrupper).

Fördelning av lärarveckotimmar på lärartjänster
Hur många lärarveckotimmar i vilka ämnen, som respektive tjänst tilldelades, berodde på förhållandet mellan antalet lärarveckotimmar per ämne att fördela vid skolenheten, och antalet tjänster som dessa kunde fördelas på³.

Antalet lärarveckotimmar per ämne att fördela vid skolenheten, angavs av den lokala skolledningens förslag till, och den regionala länsskolnämndens beslut om, skolenhetens antal klasser kommande läsår (skolenhetens klassanordning).

Antalet tjänster som ett ämnes lärarveckotimmar kunde fördelas på, berodde på det förväntade antalet lärarveckotimmar vid skolenheten över tid⁴, i den grupp av ämnen som ämnet tillhörde⁵. Antalet tjänster som ett ämnes lärarveckotimmar kunde fördelas på var lika med det förväntade antalet lärarveckotimmar i berört ämnes ämnesgrupp över tid, dividerat med 24⁶.

I hur många och vilka ämnen tilldelades respektive av en ämnesgrupps tjänster lärarveckotimmar? Det ungefärliga svaret var: två eller tre av de ämnen som utgjorde ämnesgruppen⁷. Det exakta svaret var en färdig fördelning av lärarveckotimmarna i respektive av ämnesgruppens ämnen på var och en av ämnesgruppens tjänster.

För att sistnämnda, exakta svar, var en fördelning av lärarveckotimmar på tjänster, talade det om inte endast hur många och vilka ämnen varje tjänst tilldelades lärarveckotimmar i, utan också hur många lärarveckotimmar av respektive ämne den tilldelades.

Fördelningen inom en ämnesgrupp, av respektive ämnes lärarveckotimmar på tjänster, bestämdes och styrdes av:

• antalet klasser eller grupper som måste undervisas ämnet parallellt. (Antalet tjänster som ett ämnes lärarveckotimmar fördelades på fick inte vara lägre än detta.)
• den riktlinje som sa, att lärare bör undervisa många lärarveckotimmar i få klasser eller grupper, snarare än tvärtom⁸. För efterlevandet av denna riktlinje måste
• varje ämnes lärarveckotimmar fördelas i de antal som var och en av berörd skolenhets klasser och grupper skulle undervisas ämnet i, dvs. att timmarna måste fördelas klassvis (och gruppvis); och
• fördelningen eftersträva att till varje tjänst fördela lärarveckotimmar i fler än ett ämne.

Att lärarveckotimmar fördelades på tjänster klassvis, innebar att fördelningen gav ett ungefärligt och ofullständigt svar på frågan i vilka klasser och/eller grupper respektive tjänst ska fullgöras⁹.

För att fördelningen skulle ge ett exakt och fullständigt svar på sistnämnd fråga, måste rektor komplettera varje klassvis fördelning av lärarveckotimmar med uppgift om beteckningen på den klass eller grupp, som timmarna skulle förbrukas på.

Om rektor ville göra sistnämnt, måste hon eller han anpassa fördelningen av lärarveckotimmar efter de villkor, som i sig själva bestämde och styrde varje sådant förläggande av tjänsters fullgöranden till klasser och grupper.

Förläggande av fullgöranden till klasser och grupper
Förläggandet av varje tjänsts fullgörande till klasser och grupper, bestämdes och styrdes av följande faktorer eller förhållanden.

• Varje fullgörande måste förläggas till fler än en klass och/eller grupp. Detta för att
• en tjänst omfattade undervisning i högst tre ämnen¹⁰;
• en tjänst omfattade undervisning i 24 veckotimmar;
• det högsta antalet veckotimmar som en enskild klass eller grupp skulle undervisas ett ämne, var fem (och 3 * 5 < 24)¹¹.
• I ämne där undervisningen anordnades i grupper av elever från olika klasser, vilka för anordnandet av undervisningen i detta ämne därmed bildade ett s.k. planeringsblock, kunde en tjänsts fullgörande förläggas till högst en grupp per planeringsblock. Detta eftersom undervisningen i berörda grupper schemalades parallellt¹²,¹³.
• För tjänst vars fullgörande i ett ämne förlades till en grupp i ett planeringsblock, borde fullgörandet av tjänsten i de andra ämnen som tjänsten omfattade, förläggas till en av de klasser som gruppens planeringsblock utgjordes av. (Därmed tog tjänstefördelningen hänsyn till den riktlinje som sa, att lärare bör undervisa många lärarveckotimmar i få klasser, snarare än tvärtom.¹⁴)
• De tjänster, vars fullgöranden i ett ämne förlades till var och en av ett bestämt planeringsblocks grupper, och som – för att omfatta tillräckligt många veckotimmar – skulle få sina fullgöranden i samma ämne förlagda till ytterligare grupper, skulle få dessa fullgöranden förlagda till ytterligare grupper i ett och samma (snarare än flera olika) andra block¹⁵. Dvs. att undervisningen i respektive ämne planerades så, att flera planeringsblock skulle undervisas av ett och samma lärarlag. Skälet för detta var schematekniskt¹⁶.

Nästa inlägg: läsårsplaneringens schemaläggning.

---

1. I vanliga fall slutfördes arbetet med att fastställa en tjänstefördelning i mars–april (Andersson & Forsberg 1986, s. 8).
2. 14 kap. 2 § första stycket skolstadgan (1971:235) bestämde att ”Anställning som lärare i grundskolan eller gymnasieskolan avser tjänstgöring vid skolan i kommunen […]” (kursivering tillagd). Samma paragrafs andra stycke bestämde att ”Tjänstgöringen skall vara tills vidare förlagd till viss skolenhet” (kursivering tillagd). Den som fullgjorde tjänst som lärare vid en särskild skolenhet, t.ex. Råsundaskolan i Solna, var alltså anställd vid grundskolan i Solna kommun, och hade sin tjänstgöring förlagd till skolenheten Råsundaskolan.
3. Antalet lärarveckotimmar per ämne att fördela, berodde på antalet veckotimmar i rektors, studierektors, tillsynslärares och yrkesvalslärares undervisningsskyldighet, samt vilka ämnen dessa tjänsters innehavare hade kompetens att undervisa i. Se vidare Bilaga A.
4. Det förväntade antalet lärarveckotimmar vid skolenheten över tid, berodde på det väntade antalet elever vid skolenheten kommande flerårsperiod. Detta i sin tur, berodde på antalet skolpliktiga barn som väntades bo i skolenhetens upptagningsområde kommande flerårsperiod.
5. För skälet till detta, se Bilaga B.
6. 24 veckotimmar var undervisningsskyldigheten för en tjänst som högstadielärare i läroämnen. Se vidare Bilaga A.
7. T.ex. två eller tre av ämnena franska, tyska, engelska och svenska (i ämnesgruppen främmande språk + svenska).
8. Denna riktlinje motiverades av att lärares höga timtal i få klasser skulle låta ”stabila känslomässiga bindningar” mellan lärare och elev uppstå. Bindningar som antogs vara lika med förbättrade möjligheter för lärare att på olika sätt stötta och hjälpa elev (se SOU 1974:53, s. 477–478). (Se även SOU 1965:29, del I, s. 26.)
9. Att t.ex. en tjänst tilldelades bl.a. 13 lärarveckotimmar svenska, innebar att dess innehavare skulle fullgöra dessa i två klasser i årskurs 7 och/eller 8, och en klass i årskurs 9. (Att antal lärarveckotimmar i ett ämne på detta sätt avgränsade på vilka klasser och/eller grupper de skulle förbrukas, berodde på att timplanen [Lgr 69, s. 120 ff.] bestämde hur många timmar i respektive ämne, som en klass respektive grupp av var och en av högstadiets årskurser ska undervisas.)
10. Endast vid små högstadieskolor tilldelades tjänster regelbundet lärarveckotimmar i fler än tre ämnen.
11. Timplanen (Lgr 69, s. 120, s. 122 anm. 8) bestämde att fem lärarveckotimmar i svenska ska förbrukas per klass i årskurs 9, samt att fyra lärarveckotimmar i B-språk ska förbrukas per grupp i årskurs 7, och att detta antal får utökas med en lärarveckotimme om antalet elever är lägst 21.
12. För skälen till att undervisning som anordnades i klassöverskridande grupper schemalades parallellt, se Bilaga C.
13. Vid högstadieskolor med högst fyra paralleller (dvs. högst fyra klasser per årskurs), bildade samtliga av varje årskurs’ klasser ett planeringsblock. Vid högstadieskolor mer fler än fyra paralleller, bildade årskursens klasser fler än ett planeringsblock. Se vidare Bilaga D.
14. Exempel 1: Om en matematik- och No-lärare skulle undervisa matematik i en grupp vars planeringsblock bestod av samtliga fyra klasser i årskurs 7, så borde hon eller han få undervisa naturorienterande ämnen i en av de klasser i årskurs 7, vars elever utgjorde just hennes eller hans undervisningsgrupp i matematik (och som inte nödvändigtvis härstammade från samtliga fyra klasser), i stället för endast klasser av årskurs 8 och/eller 9. Exempel 2: Om en matematik- och No-lärare skulle undervisa matematik i en grupp vars planeringsblock bestod av två av fem klasser i årskurs 7, så borde hon eller han få undervisa naturorienterande ämnen i en dessa två klasser i stället för en av årskursens andra tre klasser.
15. Exempel: De två främmande språk- och svenska-lärare, som skulle undervisa engelska i var och en av de två grupper för undervisning i (allmän och särskild) engelska, som bildats av eleverna i planeringsblock 7de, och som – för att deras tjänster skulle omfatta fler veckotimmar engelska – skulle undervisa ytterligare en engelskagrupp var, borde få undervisa var sin av de två engelskagrupper, som bildats av eleverna i planeringsblock 8de, i stället för att den ena få undervisa en grupp i planeringsblock 8de, och den andra en grupp i planeringsblock 8abc.
16. För att grupperna i ett planeringsblock var klassöverskridande, var undervisning av färre än samtliga grupper per undervisningstillfälle lika med håltimmar i berörda elevers schema och/eller högre kostnad per timme för undervisning i minst ett annat ämne. Att grupperna därför alltid måste undervisas parallellt, innebar att samtliga av de lärare som skulle undervisa dem, vid varje undervisningstillfälle måste vara tillgängliga samtidigt. Mängden tid som dessa lärare skulle vara tillgängliga samtidigt, berodde på vilka tider de skulle undervisa andra klasser och grupper. För att maximera lärarnas samtidiga tillgänglighet, såg rektor till att också deras undervisning av andra klasser och grupper för lärarna ägde rum samtidigt. (Se vidare Bilaga C.)