Läsårsplanering på 1970-talet – Bilaga C

Detta inlägg är en bilaga i inläggsserien Läsårsplanering på 1970-talet.

Parallelläggning och dess skäl

I 1973 års högstadieskola anordnades undervisningen i de flesta ämnen i klasser¹.

I vissa ämnen, framförallt tillvalsämne, matematik och engelska, anordnades undervisningen i grupper av elever från fler än en klass².

Att ett ämne undervisades i en grupp som var sammansatt av elever från fler än en klass, omöjliggjorde samtidig helklassundervisning i de ämnen som skulle undervisas i klass, i samtliga klasser vars elever gruppen var sammansatt av. Därför måste undervisning i klassöverskridande grupper parallelläggas³.

Om undervisningen i klassöverskridande grupper lades ut parallellt, skulle mängden undervisning i andra ämnen som denna per klass och veckotimme omöjliggjorde, vara 1 veckotimme. Lades undervisningen inte ut parallellt, skulle denna mängd i stället vara (högst) lika med antalet grupper som ifrågavarande klasser bildade (om samtliga grupper innehöll elever från samtliga klasser)⁴.

Om rektor inte ville vare sig parallellägga all gruppundervisning eller låta denna omöjliggöra mångdubbla mängder veckotimmar undervisning i andra ämnen, kunde hon eller han lägga ut gruppundervisningen parallellt med klassundervisning i halvklass⁵. Men i så fall skulle aktuell klassundervisning förbruka dubbelt så många lärarveckotimmar som timplanen föreskrev, dvs. att den per timme skulle bli dubbelt så dyr att genomföra, och det fick den inte vara⁶.

Parallell undervisning i grupp – skäl för parallell undervisning i klass
Ett av de ämnen som måste undervisas parallellt i klassöverskridande grupper, var matematik. Lärartjänster som omfattade matematik omfattade i regel även två No-ämnen. För att berörda lärare skulle kunna undervisa många lärarveckotimmar i få klasser, förlades fullgörandet av deras tjänster i No-ämnen till de klasser, som deras matematikgruppers planeringsblock utgjordes av.

I vanliga fall undervisade lärare matematik i tre planeringsblock. För denna undervisning måste lärarna vara samtidigt tillgängliga vid 3 (antalet planeringsblock) gånger 4 (antalet lärarveckotimmar per undervisningsgrupp i matematik) dvs. 12 tider varje vecka.

Om t.ex. matematik- och No-lärare K, L och M, i årskurs 7, 8 och 9 undervisade sina 5, 4 respektive 4 veckotimmar No på vardera 13 unika lektionstillfällen eller tider, så skulle detta omöjliggöra matematikundervisning i ett planeringsblocks grupper vid 39 tider i schemat. Eftersom ett veckoschema omfattade 45 tider, skulle lärarna med denna planering av No-undervisningen vara samtidigt tillgängliga för parallellt utlagd matematikundervisning i grupp, vid inte 12, utan endast (45 - 39 =) 6 tider. Utläggningen av resterande 6 tider skulle ge stora mängder håltimmar i berörda klassers scheman och/eller betydligt öka kostnaden per timme för undervisning i minst ett annat ämne.

Om i stället No-undervisningen i respektive årskurs, för berörda klasser schemalades parallellt, och alltså matematik- och No-lärare K, L och M skulle undervisa vardera 13 lärarveckotimmar No på samma 13 tider, maximerades platsen i schemat till vilken matematikundervisning i grupp kunde läggas ut parallellt.

Kort sagt: För att maximera matematik- och No-lärares samtidiga tillgänglighet, såg rektor till att parallellägga inte bara deras gruppundervisning i matematik, utan också den klassundervisning i No-ämnen som de skulle genomföra⁷.

---

1. Ämnena var svenska, religionskunskap, samhällskunskap, historia, geografi, biologi, kemi, fysik, musik, teckning, slöjd, hemkunskap, och gymnastik.
2. I slöjd och hemkunskap anordnades undervisningen i huvudsak i grupper som kunde, men inte måste, vara sammansatta av elever från fler än en klass (se Eriksson & Hamber 1973, s. 15–16)
3. (Att) parallellägga undervisning: att, för eleverna i två eller fler klasser eller grupper, bestämma att undervisning i ett ämne ska äga rum mellan samma klockslag i elevernas veckoschema.
4. Om t.ex. 5 av eleverna i klass 7a och 20 av eleverna i klass 7b hade valt engelska särskild kurs, och 20 av eleverna i klass 7a och 5 av eleverna i klass 7b hade valt engelska allmän kurs, måste en undervisningsgrupp per kurs – grupp 7ba och grupp 7ab – anordnas. Om inte grupp 7ba undervisades särskild engelska på samma klockslag som grupp 7ab undervisades allmän engelska, måste 7ba vara ledig när 7ab undervisades (och vice versa). Därmed blev mängden helklassundervisning som gruppundervisningen i engelska per klass och veckotimme omöjliggjorde 2 i stället för 1.
5. I stället för att vara lediga, kunde ovannämnda elever i klasserna 7a och 7b, som inte ingick i matematikgrupp 7ba, undervisas t.ex. gymnastik respektive teckning när grupp 7ba undervisades särskild matematik (och vice versa).
6. Till en parallelläggning av grupp- och klassundervisning, som gjorde berörd klassundervisning dubbelt så dyr per timme, saknades tillstånd om resursanvändning. Undervisning i halvklass, i ämnen som i vanliga fall skulle undervisas i helklass, var möjlig endast i de ämnen som regeringens timplan anslog resurstimmar till. (Jfr. Eriksson & Hamber 1973, s. 53–54.)
7. Ett annat av de ämnen som måste undervisas parallellt i klassöverskridande grupper, var engelska. Lärartjänster som omfattade engelska omfattade vanligen ytterligare ett främmande språk, och svenska. Övriga främmande språk – franska och tyska – var tillvalsämnen som lades ut parallellt av egna skäl. För att lärare i engelska skulle vara samtidigt tillgängliga (för engelskaundervisning i flera planeringsblock), behövde rektor inte vidta några ytterligare åtgärder.