Läsårsplanering på 1970-talet – Bilaga H

Detta inlägg är en bilaga i inläggsserien Läsårsplanering på 1970-talet.

Resurstimmar och deras användning

Resurstimmar
Mängden tid som undervisningen av ett ämne disponerade, bestämdes av regeringen i läroplanens timplaner.

För varje årskurs bestämde berörd timplan dels hur många 40-minuterstimmar i veckan som varje elev ska undervisas (s.k. elevveckotimmar), dels hur många 40-minuterstimmar i veckan som varje klass ska undervisas (s.k. lärarveckotimmar).

För varje årskurs anslog berörd timplan fler lärarveckotimmar än elevveckotimmar. Mellanskillnaden kallades för resurstimmar.

Användningen av resurstimmar
En resurstimme skulle i allmänhet användas så här: Läraren som undervisade berört ämne i en klass, delade in klassen i två halvklasser, och undervisade därefter halvklasserna var för sig, på olika tider i skolveckan (se Lgr 69, s. 110, anm. 2). Om undervisningen av ett ämne disponerade två resurstimmar (så som t.ex. undervisningen av matematik i vanlig klass av årskurs 2 gjorde), skulle alltså 80 minuter av den undervisningsmängd, som timplanen (Lgr 69, s. 112) bestämde att var och en av klassens elever skulle undervisas ämnet (4 elevveckotimmar = 160 minuter), fullgöras i halvklass.

På högstadiet fick en resurstimme ”i viss utsträckning” användas på annat sätt, ”t.ex. [för] undervisning av grupper av varierande storlek och undervisning med flera samverkande lärare, medverkan av annan personal och användande av lärarersättande läromedel” (Lgr 69, s. 121, anm. 1).

I de flesta fall rektor inte bestämde att resurstimmar ska användas så som de i allmänhet skulle användas, dvs. ”till undervisning i halvklass eller andra grupper inom klassen med samma lärare i de olika grupperna”, bestämde hon eller han att de ska användas till sådan undervisning med olika lärare i de olika grupperna. Sistnämnd användning kallades för ökad lärartäthet (SOU 1974:36, s. 64–65).